En lugn dag på jobbet måste man ha ibland. Det var länge sedan jag i lugn och ro kunde sitta och diskutera med mina kollegor på kansliet - och äta lunch! Det har varit otroligt mycket möten med olika myndigheter, arbetsgrupper och andra olika människor/aktörer som på samma sätt som vi arbetar med samma frågor. Det har varit Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket m.m. och det känns viktigt att regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och att vi får bidra med vår erfarenhetsbaserade kunskap. Vem annars om inte kvinnojourernas kunskap och erfarenhet skulle kunna förändra för våldsutsatta kvinnor och barns?
Förutom alla egna projekt m.m. är det dessutom otroligt många telefonsamtal och mejl som ska besvaras varje dag, men idag har det bara varit några få som ringt, men en lugn dag är bra ibland även om det känns konstigt.
Som ordförande i Roks handlar det om att vara ordförande 24 timmar om dygnet, så lugnet varade inte länge, i taxin hem berättade taxichauffören stolt att hans syster jobbade på ett skyddat boende för kvinnor, hon pluggade till socionom och hon skulle nog behöva lite hjälp med sin uppsats som hon håller på att skriva...
Dagens citat: Uppmuntrande väninnor får en att flyga högre. Anne Swärd
onsdag 25 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Måste finnas plats till de redan utsatta
Jag skrev igår om Norrköpings kommun som inte har råd att öppna sin kvinnojour för våldsutsatta kvinnor med missbruk, inte heller det nyöppnade i Stockholm Q-jouren har råd med sängplatser, utan bara stödsamtal.
I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus:
Blir du slagen av en man? Behöver du fly? Ta dig till en kvinnojour. Fast vänta! Om du är missbrukare - glöm vad jag just sa. Det finns inte en enda kvinnojour med en enda sängplats för en sån som du.
http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1475776/ann-charlotte-marteus-maste-finnas-plats-for-de-redan-utsatta
Fast vänta! Det finns inte en enda kvinnojour som inte tagit emot en våldsutsatt kvinna med aktivt missbruk.
Hur många gånger har jag själv inte fallit för, när polis och socialtjänst bett för en eller ett par nätter för en kvinna som blodig och bostadslös inte har haft någonstans att ta vägen. Hur många gånger har jag själv inte fallit för, att hon lovar att hon inte ska missbruka på jouren, att hon slutade för flera månader sedan. Hur många gånger har jag själv inte fixat mat och cigaretter till en uttröttad, slagen och missbrukande kvinna, vi som jobbar på kvinnojourerna känner starkt för dessa kvinnor, men vi har som Ann-Charlotte Marteus också mycket riktigt säger inte varken resurser eller kompetens. Kompetens har vi nog, men det fungerar inte så bra att ha en aktiv missbrukande kvinna på jouren tillsammans med en massa barn som blir rädda, eftersom kvinnojourerna ofta har kollektivboende. Kvinnojourerna har heller inte resurser till personal på nätter och helger, som skulle krävas.
Men jag har en solskenshistoria, en missbrukande kvinna sedan 30 år tillbaka bodde på vår jour för några år sedan. Hennes historia var sorglig, mannen som hon var tillsammans med slog henne regelbundet och de hade ingen bostad, de var hänvisade till ett härbärge där män och kvinnor blandas tillsammans, ett härbärge där personalen dessutom har en cynisk människosyn.
Jourens personal/jourkvinnor stöttade henne, tillsammans med en tjänsteman på kommunen, vi 'bråkade' med socialsekreterare, bostadssamordnare, bråkade om kostnader för behandlingshem och behandlingshem bara för kvinnor m.m. och idag har hon egen lägenhet, utan mannen, kontakt med sina barn och barnbarn, det är helt fantastiskt!
I dag ligger det en dagbok från henne på jouren till andra våldsutsatta kvinnor, för att de ska känna hopp.
Det hon säger idag när hon kommer och hälsar på och man frågar hur det kommer sig att hon till slut slutade med sitt missbruk, säger hon: - Ni trodde på mig! Jag fattade inte att ni vågade låta mig bo här ensam på nätterna, det förtroendet kunde jag inte missbruka!
Självklart är inte det hela sanningen, det mesta jobbet har hon naturligtvis gjort själv, men det är viktigt och livsavgörande att någon tror och finns där och stöttar, det borde vi väl ha råd med?
Dagens citat: Är samma som igår.
I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus:
Blir du slagen av en man? Behöver du fly? Ta dig till en kvinnojour. Fast vänta! Om du är missbrukare - glöm vad jag just sa. Det finns inte en enda kvinnojour med en enda sängplats för en sån som du.
http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1475776/ann-charlotte-marteus-maste-finnas-plats-for-de-redan-utsatta
Fast vänta! Det finns inte en enda kvinnojour som inte tagit emot en våldsutsatt kvinna med aktivt missbruk.
Hur många gånger har jag själv inte fallit för, när polis och socialtjänst bett för en eller ett par nätter för en kvinna som blodig och bostadslös inte har haft någonstans att ta vägen. Hur många gånger har jag själv inte fallit för, att hon lovar att hon inte ska missbruka på jouren, att hon slutade för flera månader sedan. Hur många gånger har jag själv inte fixat mat och cigaretter till en uttröttad, slagen och missbrukande kvinna, vi som jobbar på kvinnojourerna känner starkt för dessa kvinnor, men vi har som Ann-Charlotte Marteus också mycket riktigt säger inte varken resurser eller kompetens. Kompetens har vi nog, men det fungerar inte så bra att ha en aktiv missbrukande kvinna på jouren tillsammans med en massa barn som blir rädda, eftersom kvinnojourerna ofta har kollektivboende. Kvinnojourerna har heller inte resurser till personal på nätter och helger, som skulle krävas.
Men jag har en solskenshistoria, en missbrukande kvinna sedan 30 år tillbaka bodde på vår jour för några år sedan. Hennes historia var sorglig, mannen som hon var tillsammans med slog henne regelbundet och de hade ingen bostad, de var hänvisade till ett härbärge där män och kvinnor blandas tillsammans, ett härbärge där personalen dessutom har en cynisk människosyn.
Jourens personal/jourkvinnor stöttade henne, tillsammans med en tjänsteman på kommunen, vi 'bråkade' med socialsekreterare, bostadssamordnare, bråkade om kostnader för behandlingshem och behandlingshem bara för kvinnor m.m. och idag har hon egen lägenhet, utan mannen, kontakt med sina barn och barnbarn, det är helt fantastiskt!
I dag ligger det en dagbok från henne på jouren till andra våldsutsatta kvinnor, för att de ska känna hopp.
Det hon säger idag när hon kommer och hälsar på och man frågar hur det kommer sig att hon till slut slutade med sitt missbruk, säger hon: - Ni trodde på mig! Jag fattade inte att ni vågade låta mig bo här ensam på nätterna, det förtroendet kunde jag inte missbruka!
Självklart är inte det hela sanningen, det mesta jobbet har hon naturligtvis gjort själv, men det är viktigt och livsavgörande att någon tror och finns där och stöttar, det borde vi väl ha råd med?
Dagens citat: Är samma som igår.
söndag 22 februari 2009
Brottsofferdagen
Idag, söndag, sitter jag och jobbar med enkäterna som har kommit in från Kvinnojourerna. Tack alla jourer för att ni har tagit er tid att svara!
När vi, Ann-Sofie, Christina, Zaida och jag var och uppvaktade Nyamko Sabuni för några veckor sedan pratade vi mycket om kvinnojourernas ekonomiska situation, vilka problem de har med sina kommuner.
Nyamko Sabuni och regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och barn, vi har fått en ny Socialtjänstlag som är tydlig med att det är kommunernas ansvar, mäns våld mot kvinnor, men har det blivit bättre? Nej, det verkar inte så.
Såklart är det olika från kommun till kommun, men det är ganska likt överlag att kvinnojourerna får lite ekonomiska resurser och att det är svårt att få kontinuitet i verksamheten, när man inte vet om och hur mycket pengar man ska få nästa år, eller när man vet, men inte när pengarna kommer. Hur skulle myndigheter eller andra verksamheter kunna arbeta så?
En jour beskrev hur de sökte 30 000 kronor i februari 2007 för verksamhetsåret och fick pengarna sista veckan i december 2007. För år 2008 fick jouren pengarna i slutet av januari 2009.
Det är Brottsofferdagen idag och jag tänker på hur det ska bli med hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn nu när det är värsta finanskrisen sen 1930-talet, tom ännu värre.
Är det kvinnor och barn som åter igen får betala?
Jag hörde att min kommun Norrköping som alltid varit fantastisk när det gäller stor och god vilja att samarbeta med kvinnojouren och i alla våra frågor, inte har råd att öppna den nya kommunala kvinnojouren för våldsutsatta missbrukande kvinnor.
Jag tror inte enbart att det kommer att handla om att kommunerna inte tar sitt ekonomiska ansvar i framtiden, utan jag är också rädd för, att när det är tuffa tider försämras även empatin i samhället för andra som har det svårt.
Det är tur, tänker jag på Brottsofferdagen, att kvinno och tjejjourerna finns som kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn!
Citat för dagen: Vi har ansvar inte bara för vad vi gör utan också för vad vi underlåter att göra. R. Whately
När vi, Ann-Sofie, Christina, Zaida och jag var och uppvaktade Nyamko Sabuni för några veckor sedan pratade vi mycket om kvinnojourernas ekonomiska situation, vilka problem de har med sina kommuner.
Nyamko Sabuni och regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och barn, vi har fått en ny Socialtjänstlag som är tydlig med att det är kommunernas ansvar, mäns våld mot kvinnor, men har det blivit bättre? Nej, det verkar inte så.
Såklart är det olika från kommun till kommun, men det är ganska likt överlag att kvinnojourerna får lite ekonomiska resurser och att det är svårt att få kontinuitet i verksamheten, när man inte vet om och hur mycket pengar man ska få nästa år, eller när man vet, men inte när pengarna kommer. Hur skulle myndigheter eller andra verksamheter kunna arbeta så?
En jour beskrev hur de sökte 30 000 kronor i februari 2007 för verksamhetsåret och fick pengarna sista veckan i december 2007. För år 2008 fick jouren pengarna i slutet av januari 2009.
Det är Brottsofferdagen idag och jag tänker på hur det ska bli med hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn nu när det är värsta finanskrisen sen 1930-talet, tom ännu värre.
Är det kvinnor och barn som åter igen får betala?
Jag hörde att min kommun Norrköping som alltid varit fantastisk när det gäller stor och god vilja att samarbeta med kvinnojouren och i alla våra frågor, inte har råd att öppna den nya kommunala kvinnojouren för våldsutsatta missbrukande kvinnor.
Jag tror inte enbart att det kommer att handla om att kommunerna inte tar sitt ekonomiska ansvar i framtiden, utan jag är också rädd för, att när det är tuffa tider försämras även empatin i samhället för andra som har det svårt.
Det är tur, tänker jag på Brottsofferdagen, att kvinno och tjejjourerna finns som kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn!
Citat för dagen: Vi har ansvar inte bara för vad vi gör utan också för vad vi underlåter att göra. R. Whately
lördag 21 februari 2009
Barn som bevittnar/upplever våld
I går var jag på Brottsoffermyndighetens konferens, en konferens som myndigheten anordnar varje år i anslutning till Brottsofferdagen den 22 februari.
Carolina Överlien, fil.dr och forskare, Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress, Oslo, Norge, hade en föreläsning om hur barn upplever pappas våld mot mamma och för oss som kommer från kvinnojourerna var det inget nytt, vi möter ju de här barnen på jourerna och ser hur de mår.
Det märkliga är att det inte görs så mycket för de här utsatta barnen som vi faktiskt vet är/blir utåtagerande, aggressiva, mobbar- blir mobbade, m.m. om de inte får hjälp.
Själv har jag mött barn som tappat håret, klättrat på väggarna, tappat talförmågan m.m.
Som t.ex den lilla killen som tappade håret och hade sett sin mamma nästan bli dödad. När han kom med sin mamma till jouren och det blev lugn och ro runt omkring honom, kom håret tillbaka, men när han sedan tvingades besöka sin pappa på fängelset, tappade han håret igen!
Under utredningen om Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (S2005:04) kommer jag ihåg hur Lina (Roks förra ordf) och jag kämpade för att det skulle heta barn som upplever våld, inte bevittnat!
Carolina Överlien, fil.dr och forskare, Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress, Oslo, Norge, hade en föreläsning om hur barn upplever pappas våld mot mamma och för oss som kommer från kvinnojourerna var det inget nytt, vi möter ju de här barnen på jourerna och ser hur de mår.
Det märkliga är att det inte görs så mycket för de här utsatta barnen som vi faktiskt vet är/blir utåtagerande, aggressiva, mobbar- blir mobbade, m.m. om de inte får hjälp.
Själv har jag mött barn som tappat håret, klättrat på väggarna, tappat talförmågan m.m.
Som t.ex den lilla killen som tappade håret och hade sett sin mamma nästan bli dödad. När han kom med sin mamma till jouren och det blev lugn och ro runt omkring honom, kom håret tillbaka, men när han sedan tvingades besöka sin pappa på fängelset, tappade han håret igen!
Under utredningen om Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (S2005:04) kommer jag ihåg hur Lina (Roks förra ordf) och jag kämpade för att det skulle heta barn som upplever våld, inte bevittnat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
