Måste finnas plats till de redan utsatta

Jag skrev igår om Norrköpings kommun som inte har råd att öppna sin kvinnojour för våldsutsatta kvinnor med missbruk, inte heller det nyöppnade i Stockholm Q-jouren har råd med sängplatser, utan bara stödsamtal.
I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus:
Blir du slagen av en man? Behöver du fly? Ta dig till en kvinnojour. Fast vänta! Om du är missbrukare - glöm vad jag just sa. Det finns inte en enda kvinnojour med en enda sängplats för en sån som du.

http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1475776/ann-charlotte-marteus-maste-finnas-plats-for-de-redan-utsatta

Fast vänta! Det finns inte en enda kvinnojour som inte tagit emot en våldsutsatt kvinna med aktivt missbruk.
Hur många gånger har jag själv inte fallit för, när polis och socialtjänst bett för en eller ett par nätter för en kvinna som blodig och bostadslös inte har haft någonstans att ta vägen. Hur många gånger har jag själv inte fallit för, att hon lovar att hon inte ska missbruka på jouren, att hon slutade för flera månader sedan. Hur många gånger har jag själv inte fixat mat och cigaretter till en uttröttad, slagen och missbrukande kvinna, vi som jobbar på kvinnojourerna känner starkt för dessa kvinnor, men vi har som Ann-Charlotte Marteus också mycket riktigt säger inte varken resurser eller kompetens. Kompetens har vi nog, men det fungerar inte så bra att ha en aktiv missbrukande kvinna på jouren tillsammans med en massa barn som blir rädda, eftersom kvinnojourerna ofta har kollektivboende. Kvinnojourerna har heller inte resurser till personal på nätter och helger, som skulle krävas.
Men jag har en solskenshistoria, en missbrukande kvinna sedan 30 år tillbaka bodde på vår jour för några år sedan. Hennes historia var sorglig, mannen som hon var tillsammans med slog henne regelbundet och de hade ingen bostad, de var hänvisade till ett härbärge där män och kvinnor blandas tillsammans, ett härbärge där personalen dessutom har en cynisk människosyn.
Jourens personal/jourkvinnor stöttade henne, tillsammans med en tjänsteman på kommunen, vi 'bråkade' med socialsekreterare, bostadssamordnare, bråkade om kostnader för behandlingshem och behandlingshem bara för kvinnor m.m. och idag har hon egen lägenhet, utan mannen, kontakt med sina barn och barnbarn, det är helt fantastiskt!
I dag ligger det en dagbok från henne på jouren till andra våldsutsatta kvinnor, för att de ska känna hopp.
Det hon säger idag när hon kommer och hälsar på och man frågar hur det kommer sig att hon till slut slutade med sitt missbruk, säger hon: - Ni trodde på mig! Jag fattade inte att ni vågade låta mig bo här ensam på nätterna, det förtroendet kunde jag inte missbruka!
Självklart är inte det hela sanningen, det mesta jobbet har hon naturligtvis gjort själv, men det är viktigt och livsavgörande att någon tror och finns där och stöttar, det borde vi väl ha råd med?
Dagens citat: Är samma som igår.