Brottsofferdagen

Idag, söndag, sitter jag och jobbar med enkäterna som har kommit in från Kvinnojourerna. Tack alla jourer för att ni har tagit er tid att svara!

När vi, Ann-Sofie, Christina, Zaida och jag var och uppvaktade Nyamko Sabuni för några veckor sedan pratade vi mycket om kvinnojourernas ekonomiska situation, vilka problem de har med sina kommuner.

Nyamko Sabuni och regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och barn, vi har fått en ny Socialtjänstlag som är tydlig med att det är kommunernas ansvar, mäns våld mot kvinnor, men har det blivit bättre? Nej, det verkar inte så.

Såklart är det olika från kommun till kommun, men det är ganska likt överlag att kvinnojourerna får lite ekonomiska resurser och att det är svårt att få kontinuitet i verksamheten, när man inte vet om och hur mycket pengar man ska få nästa år, eller när man vet, men inte när pengarna kommer. Hur skulle myndigheter eller andra verksamheter kunna arbeta så?

En jour beskrev hur de sökte 30 000 kronor i februari 2007 för verksamhetsåret och fick pengarna sista veckan i december 2007. För år 2008 fick jouren pengarna i slutet av januari 2009.

Det är Brottsofferdagen idag och jag tänker på hur det ska bli med hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn nu när det är värsta finanskrisen sen 1930-talet, tom ännu värre.

Är det kvinnor och barn som åter igen får betala?

Jag hörde att min kommun Norrköping som alltid varit fantastisk när det gäller stor och god vilja att samarbeta med kvinnojouren och i alla våra frågor, inte har råd att öppna den nya kommunala kvinnojouren för våldsutsatta missbrukande kvinnor.

Jag tror inte enbart att det kommer att handla om att kommunerna inte tar sitt ekonomiska ansvar i framtiden, utan jag är också rädd för, att när det är tuffa tider försämras även empatin i samhället för andra som har det svårt.

Det är tur, tänker jag på Brottsofferdagen, att kvinno och tjejjourerna finns som kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn!

Citat för dagen: Vi har ansvar inte bara för vad vi gör utan också för vad vi underlåter att göra. R. Whately