Jag blir alltid lika upprörd när jag hör att kvinnor ljuger om våld och hot. Att de skulle bo på en kvinnojour för att hämnas på mannen. Jag har hört det många gånger, då av män, jag vet inte varför.
Det är helt befängt att tro att kvinnor skulle lämna sina hem, ta barnen ur skolan för att bo på en kvinnojour i flera månader för att hämnas på en man!
På kvinnojouren lever man kollektivt, delar kök och vardagsrum m.m. och man känner ingen när man kommer dit, dessutom har man inte hunnit ta med sig så mycket kläder och andra tillhörigheter, inte kan man ta emot besök, barnen längtar efter sina kompisar, sina husdjur m.m.
Ja, det är ingen lek att bo på en kvinnojour och nu är det snart jul.
Vi som jobbar på jouren och jourkvinnor som jobbar ideellt försöker göra julen så mysig som det bara går, men självklart blir det inte detsamma som att fira jul hemma.
Organisationer som t.ex. Rotary köper julklappar till barnen och många andra engagerar sig, det kan även du göra!
Jag skulle önska att alla människor, kvinnor som män, som nu glädjer sig åt den kommande julen, ska tänka på de kvinnor och barn som tillbringar sin jul på en kvinnojour.
Ta kontakt med närmaste kvinnojour där du bor, fråga om du kan göra något, köpa något, skänka något, göra julen lite lättare för de utsatta kvinnor och barn som måste vara på en kvinnojour över julen!
måndag 14 december 2009
torsdag 8 oktober 2009
Poliser som slår sina fruar/sambor
Polisen har i höst satsat på en kampanj där man uppmanar våldsutsatta kvinnor att anmäla, det är bra, då vi vet att mörkertalet är stort, att endast en sjundedel av alla våldsutsatta kvinnor anmäler.
Men polisen måste genast rensa bland sina egna rötägg, det blir inte trovärdigt annars.
Kvinnojourerna möter ganska många kvinnor som är eller varit tillsammans eller gifta med en polis och det är helt omöjligt att få dem åtalade. Poliser som utövar våld mot 'sin' kvinna vet precis hur han ska göra för att klara sig och får också stöd av sina egna.
Stockholmsjourerna anordnade i våras en stor demonstration och påvisade problemet, men fick ingen direkt reaktion och jag har själv ett lysande exempel på hur det kan gå till, utan att någon reagerar, polisen som är anmäld anmäler utredarna, kvinnan anses psykiskt sjuk och nu är barnen omhändertagna...
Men polisen måste genast rensa bland sina egna rötägg, det blir inte trovärdigt annars.
Kvinnojourerna möter ganska många kvinnor som är eller varit tillsammans eller gifta med en polis och det är helt omöjligt att få dem åtalade. Poliser som utövar våld mot 'sin' kvinna vet precis hur han ska göra för att klara sig och får också stöd av sina egna.
Stockholmsjourerna anordnade i våras en stor demonstration och påvisade problemet, men fick ingen direkt reaktion och jag har själv ett lysande exempel på hur det kan gå till, utan att någon reagerar, polisen som är anmäld anmäler utredarna, kvinnan anses psykiskt sjuk och nu är barnen omhändertagna...
måndag 7 september 2009
Kvinnohat
Jag tänker att det många män anser vara manshat, egentligen inte är ett stort problem... Vi som jobbar på kvinnojourer möter tusentals våldsutsatta kvinnor och barn och lyssnar på deras berättelser, peppar och försöker göra allt för att stötta och hjälpa.
Vi gör det oftast ideellt, på vår fritid lyssnar vi på hur män våldtar och slår, tar livet av husdjur, slår sönder saker och har makten och kontrollen helt över hela familjen.
Ändå får vi kritik för att vi upplyser om hur verkligheten ser ut, blir anklagade för att vi är som Adolf Hitler m.m. Är inte det sjukt/konstigt?
Det måste ju i stället handla om kvinnohat, för det är väl ändå så att de flest kan läsa tidningar om inte annat???
Åter igen, vi som jobbar på kvinnojourerna, vi tycker mycket om män, vi är också gifta, sambos och har barn!
Jag tycker att det är viktigt att vi ser hur verkligheten ser ut och att män som inte slår inte har nån skuld, men ett ansvar!
Vi gör det oftast ideellt, på vår fritid lyssnar vi på hur män våldtar och slår, tar livet av husdjur, slår sönder saker och har makten och kontrollen helt över hela familjen.
Ändå får vi kritik för att vi upplyser om hur verkligheten ser ut, blir anklagade för att vi är som Adolf Hitler m.m. Är inte det sjukt/konstigt?
Det måste ju i stället handla om kvinnohat, för det är väl ändå så att de flest kan läsa tidningar om inte annat???
Åter igen, vi som jobbar på kvinnojourerna, vi tycker mycket om män, vi är också gifta, sambos och har barn!
Jag tycker att det är viktigt att vi ser hur verkligheten ser ut och att män som inte slår inte har nån skuld, men ett ansvar!
torsdag 3 september 2009
Tillbaka på jouren!
Nu är jag tillbaka på jouren efter att ha varit Roks ordförande i ett år! Det har varit ett spännande år och jag har verkligen både lärt mig mycket och fått vara med om mycket! Men - som en av mina favoritjourkvinnor sa till mig när jag bestämt mig för att avgå: " Det här borde ju vara världens roligaste jobb"... Det har det verkligen varit, men nu var vi inte överens om hur vi skulle jobba i styrelsen och då kände jag att då är det svårt att göra ett bra jobb, som jag så gärna ville göra! Men visst saknar jag det!
Lina Ploug, Roks förra ordförande och jag har haft en mjukare linje, vi valde att välja våra krig och i första hand tänka på hur vi kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn och göra livet lättare för dem på bästa sätt och kom fram till att det gör man nog inte genom att ha en aggressiv framtoning...Vi var/är övertygade om att människor lyssnar mer på vad man har att säga/berätta om man är saklig, lugn och trovärdig.
Men nu har jourerna röstat fram Angela Beausang som ny ordförande för Roks och Malin Olsson till ny vice ordförande (Umeå 2009) och jag önskar dem lycka till och hoppas att de kan åstadkomma det som Roks kvinnojourer önskar.
Själv kommer jag fortsätta min blogg, men utifrån mitt arbete på jouren och påvisa det jag/vi möter här ute i verkligheten i arbetet mot mäns våld mot kvinnor!
Lina Ploug, Roks förra ordförande och jag har haft en mjukare linje, vi valde att välja våra krig och i första hand tänka på hur vi kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn och göra livet lättare för dem på bästa sätt och kom fram till att det gör man nog inte genom att ha en aggressiv framtoning...Vi var/är övertygade om att människor lyssnar mer på vad man har att säga/berätta om man är saklig, lugn och trovärdig.
Men nu har jourerna röstat fram Angela Beausang som ny ordförande för Roks och Malin Olsson till ny vice ordförande (Umeå 2009) och jag önskar dem lycka till och hoppas att de kan åstadkomma det som Roks kvinnojourer önskar.
Själv kommer jag fortsätta min blogg, men utifrån mitt arbete på jouren och påvisa det jag/vi möter här ute i verkligheten i arbetet mot mäns våld mot kvinnor!
fredag 22 maj 2009
Intervju i TV4
Idag blev jag intervjuad i TV4 nyheter ang. mannen som hade permission från psyk och dödade sin fru. Det är alltid svårt att uttala sig om enskilda fall, men helt klart är att psyk har ansvar, men vad händer? Inte så mycket i vanlig ordning...
Det mest sjuka i detta, hur kan man tycka att det är okej att han kan besöka frun, vem skyddar henne? Har någon frågat henne överhuvudtaget?
Män som slår, är ofta inte psykiskt sjuka, det är oftast helt vanliga normala män som slår, men när de av någon anledning ändå finns där, borde det verkligen vara självklart att psykvården tar sitt ansvar och gör en riskbedömning innan man släpper hem honom till sin fru/sambo, gör man inte det, tycker jag att det visar hur lätt man tar på mäns våld mot kvinnor och också på vilken okunskap man besitter. Och hur mycket man bryr sig om brottsoffret och hennes säkerhet.
Jag är mycket kritisk till psykvården i Sverige, då jag jobbat på en kvinnojour i drygt 10 år och tycker mig ha ganska bra erfarenhet av psykvården, då först och främst när det gäller våldsutsatta kvinnor som söker hjälp där.
Min och kvinnojourernas erfarenhet är att det inte i första hand som våldsbenägda män söker hjälp, (Jag skulle vilja säga - aldrig) utan kvinnor som är utsatta, som behöver hjälp, men får inte det. Att tro att man är allvarligt psyksjuk är ju inte konstigt när den som säger att han älskar en, slår och kränker och förnedrar, utsätter en för sexuella övergrepp m.m.. Att få höra dag ut och in att man är oduglig, sjuk och att ingen annan vill ha en, gör att man till slut tror på det, inget konstigt.
Att fråga om kvinnan är/varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld borde vara självklart, men det är en ickefråga för/hos psykvården, och det är för mig en gåta när en kvinna söker hjälp för depression, psykosomatiska symptom m.m. att man inte frågar.
Jag har vid många tillfällen varit med om att kvinnor sökt hjälp inom spykvården pga av de blivit och är utsatta men kunskapen hos psykpersonal är noll!
Jag har också vid flera tillfällen haft utsatta kvinnor boende på jouren som varit självmordsbenägda som ändå inte fått hjälp.
Jag har lyssnat på ett flertal kvinnor som berättat om bemötandet de fått av psykvården, när de blivit utsatta för precis samma fördomar och myter som i samhället, fast de borde blivit bemötta av kunskap och förståelse och empati.
Vid enstaka tillfällen har jag varit med om att kuratorer och psykiatriker faktiskt varit ödmjuka och bett mig om hjälp med patienter som varit öppna och före besöket berättat om att de är/varit utsatta för våld, men tyvärr är de ju inte så många
I det här fallet med mannen som får permission från psykvården och direkt åker hem och dödar sin fru, hoppas jag att våra beslutsfattare verkligen inser vikten av utbildning, kunskap och hur viktigt det är att bekämpa fördomar på alla håll i vårt samhälle - om man nu som man säger prioriterar mäns våld mot kvinnor. Att man tar det här brottet på allvar, att man gör en riskbedömning - borde vara självklart.
Och att alla myndigheter samarbetar för att skydda brottsoffren.
Dagens citat: Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare. " Johann Kaspar Lavater"
Det mest sjuka i detta, hur kan man tycka att det är okej att han kan besöka frun, vem skyddar henne? Har någon frågat henne överhuvudtaget?
Män som slår, är ofta inte psykiskt sjuka, det är oftast helt vanliga normala män som slår, men när de av någon anledning ändå finns där, borde det verkligen vara självklart att psykvården tar sitt ansvar och gör en riskbedömning innan man släpper hem honom till sin fru/sambo, gör man inte det, tycker jag att det visar hur lätt man tar på mäns våld mot kvinnor och också på vilken okunskap man besitter. Och hur mycket man bryr sig om brottsoffret och hennes säkerhet.
Jag är mycket kritisk till psykvården i Sverige, då jag jobbat på en kvinnojour i drygt 10 år och tycker mig ha ganska bra erfarenhet av psykvården, då först och främst när det gäller våldsutsatta kvinnor som söker hjälp där.
Min och kvinnojourernas erfarenhet är att det inte i första hand som våldsbenägda män söker hjälp, (Jag skulle vilja säga - aldrig) utan kvinnor som är utsatta, som behöver hjälp, men får inte det. Att tro att man är allvarligt psyksjuk är ju inte konstigt när den som säger att han älskar en, slår och kränker och förnedrar, utsätter en för sexuella övergrepp m.m.. Att få höra dag ut och in att man är oduglig, sjuk och att ingen annan vill ha en, gör att man till slut tror på det, inget konstigt.
Att fråga om kvinnan är/varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld borde vara självklart, men det är en ickefråga för/hos psykvården, och det är för mig en gåta när en kvinna söker hjälp för depression, psykosomatiska symptom m.m. att man inte frågar.
Jag har vid många tillfällen varit med om att kvinnor sökt hjälp inom spykvården pga av de blivit och är utsatta men kunskapen hos psykpersonal är noll!
Jag har också vid flera tillfällen haft utsatta kvinnor boende på jouren som varit självmordsbenägda som ändå inte fått hjälp.
Jag har lyssnat på ett flertal kvinnor som berättat om bemötandet de fått av psykvården, när de blivit utsatta för precis samma fördomar och myter som i samhället, fast de borde blivit bemötta av kunskap och förståelse och empati.
Vid enstaka tillfällen har jag varit med om att kuratorer och psykiatriker faktiskt varit ödmjuka och bett mig om hjälp med patienter som varit öppna och före besöket berättat om att de är/varit utsatta för våld, men tyvärr är de ju inte så många
I det här fallet med mannen som får permission från psykvården och direkt åker hem och dödar sin fru, hoppas jag att våra beslutsfattare verkligen inser vikten av utbildning, kunskap och hur viktigt det är att bekämpa fördomar på alla håll i vårt samhälle - om man nu som man säger prioriterar mäns våld mot kvinnor. Att man tar det här brottet på allvar, att man gör en riskbedömning - borde vara självklart.
Och att alla myndigheter samarbetar för att skydda brottsoffren.
Dagens citat: Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare. " Johann Kaspar Lavater"
fredag 1 maj 2009
Roks årsmöte i Umeå och veckan som gått
Nu är det snart Roks årsmöte i Umeå och det är bråda tider både för Umeå kvinnojour och för oss, styrelse och kansli.
Vi använder oss av påverkanstorg för att så många jourkvinnor som möjligt ska få säga vad vi tycker, våga diskutera vid varje motion, vi anser att det blir orättvist om bara de som vågar prata inför gupper, ska komma till tals, men som sagt, det kräver mer jobb än vid ett "vanligt" årsmöte. Kansliet har fixat skärmar, en skärm för varje motion, 21 stycken. Skärmar också för ekonomi, budget och annan verksamhet.
Umeå kvinnojour står för program, inbjudningar och boende/mat, ett stort jobb, då Roks årsmöten brukar bestå av 50-60 kvinnojourer.
Själv har jag emellan den ordinarie verksamheten filat på mina tal, ett inledningstal och ett under manifestationen. Planerat styrmötet, avtackning av avgående styrelseledamöter och läst in mig på alla motioner. (Jag skulle önska att fler motioner kunde handlat om vår målgrupp, det måste vara det viktigaste)
I veckan som gått har jag haft ännu ett studiebesök från St. Petersburg med en massa beslutsfattare, som bjöd in mig som expert till St. Petersburg längre fram när de ska få samma sytem som i Sverige, med en riksorganisation med staliga bidrag m.m.
Mildred Hedberg och Eva Engman, Luleå kvinnojour, har för några år sedan varit där och hjälpt till att bilda kvinnojourer.
I veckan som gått har jag också varit på spetsutbildningen i hedersrelaterat våld som arrangeras av Ungdomsstyrelsen. Den här gången handlade det om de s.k. balkongflickorna och Bo Lagerqvist, polis, visade verkligen hur viktigt det är att polisen t.ex. får och har kunskap för att kunna lösa dessa fall. (Ännu har ju inget balkongfall gått till åtal i Sverige)
Bara en sådan sak som att när polisen kommer till platsen, visar det sig att föräldrarna inte bara ringt polis och ambulans utan hela släkten! Man tänker inte på vad det kan få för förödande konsekvenser när någon av släktingarna eller föräldrarna dessutom vill följa med i ambulansen. Man tänker inte heller på att dokumentera allt de ser, tänker inte på att förhöra flickans kompisar eller skola, då all stödbevisning är superviktig.
Bosse tog upp två verkliga case, ett där polisen inte fått utbildning och ett där de fått utbildning och skillnaden var enorm!
Man borde mer på myndighetsnivå utbildas med riktiga case, lära sig att ställa rätt frågor och till vem, ha kunskap om hur hedersrelaterat våld kan se ut; med hela familjen och släkten inblandade, inte låta tjejen/flickan bli utsatt för förövaren, inte låta övriga barn bli placerade hos släktingar osv osv...
Resten av veckan bestod av några möten, dels med Socialstyrelsen, dels med Statskontoret.
Ann-Sofie, vice ordförande, har också haft möten, dels med kvalitetssäkringsgruppen, dels med gruppen som planerar inför Almedalen. Almedalen ska bli spännande att vara med på, en ny arena för Roks!
Vi använder oss av påverkanstorg för att så många jourkvinnor som möjligt ska få säga vad vi tycker, våga diskutera vid varje motion, vi anser att det blir orättvist om bara de som vågar prata inför gupper, ska komma till tals, men som sagt, det kräver mer jobb än vid ett "vanligt" årsmöte. Kansliet har fixat skärmar, en skärm för varje motion, 21 stycken. Skärmar också för ekonomi, budget och annan verksamhet.
Umeå kvinnojour står för program, inbjudningar och boende/mat, ett stort jobb, då Roks årsmöten brukar bestå av 50-60 kvinnojourer.
Själv har jag emellan den ordinarie verksamheten filat på mina tal, ett inledningstal och ett under manifestationen. Planerat styrmötet, avtackning av avgående styrelseledamöter och läst in mig på alla motioner. (Jag skulle önska att fler motioner kunde handlat om vår målgrupp, det måste vara det viktigaste)
I veckan som gått har jag haft ännu ett studiebesök från St. Petersburg med en massa beslutsfattare, som bjöd in mig som expert till St. Petersburg längre fram när de ska få samma sytem som i Sverige, med en riksorganisation med staliga bidrag m.m.
Mildred Hedberg och Eva Engman, Luleå kvinnojour, har för några år sedan varit där och hjälpt till att bilda kvinnojourer.
I veckan som gått har jag också varit på spetsutbildningen i hedersrelaterat våld som arrangeras av Ungdomsstyrelsen. Den här gången handlade det om de s.k. balkongflickorna och Bo Lagerqvist, polis, visade verkligen hur viktigt det är att polisen t.ex. får och har kunskap för att kunna lösa dessa fall. (Ännu har ju inget balkongfall gått till åtal i Sverige)
Bara en sådan sak som att när polisen kommer till platsen, visar det sig att föräldrarna inte bara ringt polis och ambulans utan hela släkten! Man tänker inte på vad det kan få för förödande konsekvenser när någon av släktingarna eller föräldrarna dessutom vill följa med i ambulansen. Man tänker inte heller på att dokumentera allt de ser, tänker inte på att förhöra flickans kompisar eller skola, då all stödbevisning är superviktig.
Bosse tog upp två verkliga case, ett där polisen inte fått utbildning och ett där de fått utbildning och skillnaden var enorm!
Man borde mer på myndighetsnivå utbildas med riktiga case, lära sig att ställa rätt frågor och till vem, ha kunskap om hur hedersrelaterat våld kan se ut; med hela familjen och släkten inblandade, inte låta tjejen/flickan bli utsatt för förövaren, inte låta övriga barn bli placerade hos släktingar osv osv...
Resten av veckan bestod av några möten, dels med Socialstyrelsen, dels med Statskontoret.
Ann-Sofie, vice ordförande, har också haft möten, dels med kvalitetssäkringsgruppen, dels med gruppen som planerar inför Almedalen. Almedalen ska bli spännande att vara med på, en ny arena för Roks!
Våldtäkter i Sverige
Studien om våldtäkt i Europa har finansierats av EU-fonden Dahpne II.
I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa.
Sverige och England har också den sämsta uppklaringen av våldtäktsbrotten i form av åtal, bara ungefär 13 procent av de anmälda brotten går till åtal.
För svensk del förklaras den låga åtalsfrekvensen med det svåra bevisläge som kommer sig av att de flesta våldtäkter inte ger skador, att hälften av de misstänkta männen kommer med invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Studien visar att den höga frekvensen av våldtäkter här är starkt kopplad till nöjeslivet, eller mer konkret så kallade efterfester. Tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, "fri sexualitet" och "rätten till ett sent nej" ger helt enkelt fler våldtäkter, blir slutsatsen.
Det är sorgligt att verkligheten ser ut så här, men inte förvånande, då kvinnohatet frodas i Sverige. Vi läser dagligen om män som misshandlar eller dödar sin fru, sin sambo eller barnen. Vi läser dagligen om balkongflickor, incest, våldtäkter och om andra brott mot kvinnor och barn.
Tyvärr handlar det om förövarens och samhällets attityd, och kunskap hos dem som möter våldtäktsoffren, inte om att männen har invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Det finns faktiskt bra lösningar, en av dem är att utbilda rättsväsendet och framför allt domstolar och advokater. Det finns advokater, tex. Elisabeth Fritz som vet precis vad hon ska fråga för att få fram sanningen, åtskilliga kvinnor/tjejer har fått upprättelse genom hennes kunskap.
Den andra lösningen är samtycke. Miljöpartiet tog också fram en utredning, skriven av Madeleine Leijonhufvud, ett lagförslag om samtycke, som jag är säker på skulle minska våldtäkterna.
Varför är det så svårt att ge kvinnor, tjejer och barn Frid och Frihet - det borde vara självklart, vi är ändå hälften av befolkningen.
Kvinnors rätt till FRID och FRIHET är också tema för Roks årsmöte i Umeå, 9-10 maj.
Mitt citat idag: Framsteg är omöjlig utan förändring; och de som inte kan förändra sina tankar och åsikter kan inte ändra någonting. George Bernard Shaw
I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa.
Sverige och England har också den sämsta uppklaringen av våldtäktsbrotten i form av åtal, bara ungefär 13 procent av de anmälda brotten går till åtal.
För svensk del förklaras den låga åtalsfrekvensen med det svåra bevisläge som kommer sig av att de flesta våldtäkter inte ger skador, att hälften av de misstänkta männen kommer med invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Studien visar att den höga frekvensen av våldtäkter här är starkt kopplad till nöjeslivet, eller mer konkret så kallade efterfester. Tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, "fri sexualitet" och "rätten till ett sent nej" ger helt enkelt fler våldtäkter, blir slutsatsen.
Det är sorgligt att verkligheten ser ut så här, men inte förvånande, då kvinnohatet frodas i Sverige. Vi läser dagligen om män som misshandlar eller dödar sin fru, sin sambo eller barnen. Vi läser dagligen om balkongflickor, incest, våldtäkter och om andra brott mot kvinnor och barn.
Tyvärr handlar det om förövarens och samhällets attityd, och kunskap hos dem som möter våldtäktsoffren, inte om att männen har invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Det finns faktiskt bra lösningar, en av dem är att utbilda rättsväsendet och framför allt domstolar och advokater. Det finns advokater, tex. Elisabeth Fritz som vet precis vad hon ska fråga för att få fram sanningen, åtskilliga kvinnor/tjejer har fått upprättelse genom hennes kunskap.
Den andra lösningen är samtycke. Miljöpartiet tog också fram en utredning, skriven av Madeleine Leijonhufvud, ett lagförslag om samtycke, som jag är säker på skulle minska våldtäkterna.
Varför är det så svårt att ge kvinnor, tjejer och barn Frid och Frihet - det borde vara självklart, vi är ändå hälften av befolkningen.
Kvinnors rätt till FRID och FRIHET är också tema för Roks årsmöte i Umeå, 9-10 maj.
Mitt citat idag: Framsteg är omöjlig utan förändring; och de som inte kan förändra sina tankar och åsikter kan inte ändra någonting. George Bernard Shaw
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
