Jag blir alltid lika upprörd när jag hör att kvinnor ljuger om våld och hot. Att de skulle bo på en kvinnojour för att hämnas på mannen. Jag har hört det många gånger, då av män, jag vet inte varför.
Det är helt befängt att tro att kvinnor skulle lämna sina hem, ta barnen ur skolan för att bo på en kvinnojour i flera månader för att hämnas på en man!
På kvinnojouren lever man kollektivt, delar kök och vardagsrum m.m. och man känner ingen när man kommer dit, dessutom har man inte hunnit ta med sig så mycket kläder och andra tillhörigheter, inte kan man ta emot besök, barnen längtar efter sina kompisar, sina husdjur m.m.
Ja, det är ingen lek att bo på en kvinnojour och nu är det snart jul.
Vi som jobbar på jouren och jourkvinnor som jobbar ideellt försöker göra julen så mysig som det bara går, men självklart blir det inte detsamma som att fira jul hemma.
Organisationer som t.ex. Rotary köper julklappar till barnen och många andra engagerar sig, det kan även du göra!
Jag skulle önska att alla människor, kvinnor som män, som nu glädjer sig åt den kommande julen, ska tänka på de kvinnor och barn som tillbringar sin jul på en kvinnojour.
Ta kontakt med närmaste kvinnojour där du bor, fråga om du kan göra något, köpa något, skänka något, göra julen lite lättare för de utsatta kvinnor och barn som måste vara på en kvinnojour över julen!
måndag 14 december 2009
torsdag 8 oktober 2009
Poliser som slår sina fruar/sambor
Polisen har i höst satsat på en kampanj där man uppmanar våldsutsatta kvinnor att anmäla, det är bra, då vi vet att mörkertalet är stort, att endast en sjundedel av alla våldsutsatta kvinnor anmäler.
Men polisen måste genast rensa bland sina egna rötägg, det blir inte trovärdigt annars.
Kvinnojourerna möter ganska många kvinnor som är eller varit tillsammans eller gifta med en polis och det är helt omöjligt att få dem åtalade. Poliser som utövar våld mot 'sin' kvinna vet precis hur han ska göra för att klara sig och får också stöd av sina egna.
Stockholmsjourerna anordnade i våras en stor demonstration och påvisade problemet, men fick ingen direkt reaktion och jag har själv ett lysande exempel på hur det kan gå till, utan att någon reagerar, polisen som är anmäld anmäler utredarna, kvinnan anses psykiskt sjuk och nu är barnen omhändertagna...
Men polisen måste genast rensa bland sina egna rötägg, det blir inte trovärdigt annars.
Kvinnojourerna möter ganska många kvinnor som är eller varit tillsammans eller gifta med en polis och det är helt omöjligt att få dem åtalade. Poliser som utövar våld mot 'sin' kvinna vet precis hur han ska göra för att klara sig och får också stöd av sina egna.
Stockholmsjourerna anordnade i våras en stor demonstration och påvisade problemet, men fick ingen direkt reaktion och jag har själv ett lysande exempel på hur det kan gå till, utan att någon reagerar, polisen som är anmäld anmäler utredarna, kvinnan anses psykiskt sjuk och nu är barnen omhändertagna...
måndag 7 september 2009
Kvinnohat
Jag tänker att det många män anser vara manshat, egentligen inte är ett stort problem... Vi som jobbar på kvinnojourer möter tusentals våldsutsatta kvinnor och barn och lyssnar på deras berättelser, peppar och försöker göra allt för att stötta och hjälpa.
Vi gör det oftast ideellt, på vår fritid lyssnar vi på hur män våldtar och slår, tar livet av husdjur, slår sönder saker och har makten och kontrollen helt över hela familjen.
Ändå får vi kritik för att vi upplyser om hur verkligheten ser ut, blir anklagade för att vi är som Adolf Hitler m.m. Är inte det sjukt/konstigt?
Det måste ju i stället handla om kvinnohat, för det är väl ändå så att de flest kan läsa tidningar om inte annat???
Åter igen, vi som jobbar på kvinnojourerna, vi tycker mycket om män, vi är också gifta, sambos och har barn!
Jag tycker att det är viktigt att vi ser hur verkligheten ser ut och att män som inte slår inte har nån skuld, men ett ansvar!
Vi gör det oftast ideellt, på vår fritid lyssnar vi på hur män våldtar och slår, tar livet av husdjur, slår sönder saker och har makten och kontrollen helt över hela familjen.
Ändå får vi kritik för att vi upplyser om hur verkligheten ser ut, blir anklagade för att vi är som Adolf Hitler m.m. Är inte det sjukt/konstigt?
Det måste ju i stället handla om kvinnohat, för det är väl ändå så att de flest kan läsa tidningar om inte annat???
Åter igen, vi som jobbar på kvinnojourerna, vi tycker mycket om män, vi är också gifta, sambos och har barn!
Jag tycker att det är viktigt att vi ser hur verkligheten ser ut och att män som inte slår inte har nån skuld, men ett ansvar!
torsdag 3 september 2009
Tillbaka på jouren!
Nu är jag tillbaka på jouren efter att ha varit Roks ordförande i ett år! Det har varit ett spännande år och jag har verkligen både lärt mig mycket och fått vara med om mycket! Men - som en av mina favoritjourkvinnor sa till mig när jag bestämt mig för att avgå: " Det här borde ju vara världens roligaste jobb"... Det har det verkligen varit, men nu var vi inte överens om hur vi skulle jobba i styrelsen och då kände jag att då är det svårt att göra ett bra jobb, som jag så gärna ville göra! Men visst saknar jag det!
Lina Ploug, Roks förra ordförande och jag har haft en mjukare linje, vi valde att välja våra krig och i första hand tänka på hur vi kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn och göra livet lättare för dem på bästa sätt och kom fram till att det gör man nog inte genom att ha en aggressiv framtoning...Vi var/är övertygade om att människor lyssnar mer på vad man har att säga/berätta om man är saklig, lugn och trovärdig.
Men nu har jourerna röstat fram Angela Beausang som ny ordförande för Roks och Malin Olsson till ny vice ordförande (Umeå 2009) och jag önskar dem lycka till och hoppas att de kan åstadkomma det som Roks kvinnojourer önskar.
Själv kommer jag fortsätta min blogg, men utifrån mitt arbete på jouren och påvisa det jag/vi möter här ute i verkligheten i arbetet mot mäns våld mot kvinnor!
Lina Ploug, Roks förra ordförande och jag har haft en mjukare linje, vi valde att välja våra krig och i första hand tänka på hur vi kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn och göra livet lättare för dem på bästa sätt och kom fram till att det gör man nog inte genom att ha en aggressiv framtoning...Vi var/är övertygade om att människor lyssnar mer på vad man har att säga/berätta om man är saklig, lugn och trovärdig.
Men nu har jourerna röstat fram Angela Beausang som ny ordförande för Roks och Malin Olsson till ny vice ordförande (Umeå 2009) och jag önskar dem lycka till och hoppas att de kan åstadkomma det som Roks kvinnojourer önskar.
Själv kommer jag fortsätta min blogg, men utifrån mitt arbete på jouren och påvisa det jag/vi möter här ute i verkligheten i arbetet mot mäns våld mot kvinnor!
fredag 22 maj 2009
Intervju i TV4
Idag blev jag intervjuad i TV4 nyheter ang. mannen som hade permission från psyk och dödade sin fru. Det är alltid svårt att uttala sig om enskilda fall, men helt klart är att psyk har ansvar, men vad händer? Inte så mycket i vanlig ordning...
Det mest sjuka i detta, hur kan man tycka att det är okej att han kan besöka frun, vem skyddar henne? Har någon frågat henne överhuvudtaget?
Män som slår, är ofta inte psykiskt sjuka, det är oftast helt vanliga normala män som slår, men när de av någon anledning ändå finns där, borde det verkligen vara självklart att psykvården tar sitt ansvar och gör en riskbedömning innan man släpper hem honom till sin fru/sambo, gör man inte det, tycker jag att det visar hur lätt man tar på mäns våld mot kvinnor och också på vilken okunskap man besitter. Och hur mycket man bryr sig om brottsoffret och hennes säkerhet.
Jag är mycket kritisk till psykvården i Sverige, då jag jobbat på en kvinnojour i drygt 10 år och tycker mig ha ganska bra erfarenhet av psykvården, då först och främst när det gäller våldsutsatta kvinnor som söker hjälp där.
Min och kvinnojourernas erfarenhet är att det inte i första hand som våldsbenägda män söker hjälp, (Jag skulle vilja säga - aldrig) utan kvinnor som är utsatta, som behöver hjälp, men får inte det. Att tro att man är allvarligt psyksjuk är ju inte konstigt när den som säger att han älskar en, slår och kränker och förnedrar, utsätter en för sexuella övergrepp m.m.. Att få höra dag ut och in att man är oduglig, sjuk och att ingen annan vill ha en, gör att man till slut tror på det, inget konstigt.
Att fråga om kvinnan är/varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld borde vara självklart, men det är en ickefråga för/hos psykvården, och det är för mig en gåta när en kvinna söker hjälp för depression, psykosomatiska symptom m.m. att man inte frågar.
Jag har vid många tillfällen varit med om att kvinnor sökt hjälp inom spykvården pga av de blivit och är utsatta men kunskapen hos psykpersonal är noll!
Jag har också vid flera tillfällen haft utsatta kvinnor boende på jouren som varit självmordsbenägda som ändå inte fått hjälp.
Jag har lyssnat på ett flertal kvinnor som berättat om bemötandet de fått av psykvården, när de blivit utsatta för precis samma fördomar och myter som i samhället, fast de borde blivit bemötta av kunskap och förståelse och empati.
Vid enstaka tillfällen har jag varit med om att kuratorer och psykiatriker faktiskt varit ödmjuka och bett mig om hjälp med patienter som varit öppna och före besöket berättat om att de är/varit utsatta för våld, men tyvärr är de ju inte så många
I det här fallet med mannen som får permission från psykvården och direkt åker hem och dödar sin fru, hoppas jag att våra beslutsfattare verkligen inser vikten av utbildning, kunskap och hur viktigt det är att bekämpa fördomar på alla håll i vårt samhälle - om man nu som man säger prioriterar mäns våld mot kvinnor. Att man tar det här brottet på allvar, att man gör en riskbedömning - borde vara självklart.
Och att alla myndigheter samarbetar för att skydda brottsoffren.
Dagens citat: Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare. " Johann Kaspar Lavater"
Det mest sjuka i detta, hur kan man tycka att det är okej att han kan besöka frun, vem skyddar henne? Har någon frågat henne överhuvudtaget?
Män som slår, är ofta inte psykiskt sjuka, det är oftast helt vanliga normala män som slår, men när de av någon anledning ändå finns där, borde det verkligen vara självklart att psykvården tar sitt ansvar och gör en riskbedömning innan man släpper hem honom till sin fru/sambo, gör man inte det, tycker jag att det visar hur lätt man tar på mäns våld mot kvinnor och också på vilken okunskap man besitter. Och hur mycket man bryr sig om brottsoffret och hennes säkerhet.
Jag är mycket kritisk till psykvården i Sverige, då jag jobbat på en kvinnojour i drygt 10 år och tycker mig ha ganska bra erfarenhet av psykvården, då först och främst när det gäller våldsutsatta kvinnor som söker hjälp där.
Min och kvinnojourernas erfarenhet är att det inte i första hand som våldsbenägda män söker hjälp, (Jag skulle vilja säga - aldrig) utan kvinnor som är utsatta, som behöver hjälp, men får inte det. Att tro att man är allvarligt psyksjuk är ju inte konstigt när den som säger att han älskar en, slår och kränker och förnedrar, utsätter en för sexuella övergrepp m.m.. Att få höra dag ut och in att man är oduglig, sjuk och att ingen annan vill ha en, gör att man till slut tror på det, inget konstigt.
Att fråga om kvinnan är/varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld borde vara självklart, men det är en ickefråga för/hos psykvården, och det är för mig en gåta när en kvinna söker hjälp för depression, psykosomatiska symptom m.m. att man inte frågar.
Jag har vid många tillfällen varit med om att kvinnor sökt hjälp inom spykvården pga av de blivit och är utsatta men kunskapen hos psykpersonal är noll!
Jag har också vid flera tillfällen haft utsatta kvinnor boende på jouren som varit självmordsbenägda som ändå inte fått hjälp.
Jag har lyssnat på ett flertal kvinnor som berättat om bemötandet de fått av psykvården, när de blivit utsatta för precis samma fördomar och myter som i samhället, fast de borde blivit bemötta av kunskap och förståelse och empati.
Vid enstaka tillfällen har jag varit med om att kuratorer och psykiatriker faktiskt varit ödmjuka och bett mig om hjälp med patienter som varit öppna och före besöket berättat om att de är/varit utsatta för våld, men tyvärr är de ju inte så många
I det här fallet med mannen som får permission från psykvården och direkt åker hem och dödar sin fru, hoppas jag att våra beslutsfattare verkligen inser vikten av utbildning, kunskap och hur viktigt det är att bekämpa fördomar på alla håll i vårt samhälle - om man nu som man säger prioriterar mäns våld mot kvinnor. Att man tar det här brottet på allvar, att man gör en riskbedömning - borde vara självklart.
Och att alla myndigheter samarbetar för att skydda brottsoffren.
Dagens citat: Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare. " Johann Kaspar Lavater"
fredag 1 maj 2009
Roks årsmöte i Umeå och veckan som gått
Nu är det snart Roks årsmöte i Umeå och det är bråda tider både för Umeå kvinnojour och för oss, styrelse och kansli.
Vi använder oss av påverkanstorg för att så många jourkvinnor som möjligt ska få säga vad vi tycker, våga diskutera vid varje motion, vi anser att det blir orättvist om bara de som vågar prata inför gupper, ska komma till tals, men som sagt, det kräver mer jobb än vid ett "vanligt" årsmöte. Kansliet har fixat skärmar, en skärm för varje motion, 21 stycken. Skärmar också för ekonomi, budget och annan verksamhet.
Umeå kvinnojour står för program, inbjudningar och boende/mat, ett stort jobb, då Roks årsmöten brukar bestå av 50-60 kvinnojourer.
Själv har jag emellan den ordinarie verksamheten filat på mina tal, ett inledningstal och ett under manifestationen. Planerat styrmötet, avtackning av avgående styrelseledamöter och läst in mig på alla motioner. (Jag skulle önska att fler motioner kunde handlat om vår målgrupp, det måste vara det viktigaste)
I veckan som gått har jag haft ännu ett studiebesök från St. Petersburg med en massa beslutsfattare, som bjöd in mig som expert till St. Petersburg längre fram när de ska få samma sytem som i Sverige, med en riksorganisation med staliga bidrag m.m.
Mildred Hedberg och Eva Engman, Luleå kvinnojour, har för några år sedan varit där och hjälpt till att bilda kvinnojourer.
I veckan som gått har jag också varit på spetsutbildningen i hedersrelaterat våld som arrangeras av Ungdomsstyrelsen. Den här gången handlade det om de s.k. balkongflickorna och Bo Lagerqvist, polis, visade verkligen hur viktigt det är att polisen t.ex. får och har kunskap för att kunna lösa dessa fall. (Ännu har ju inget balkongfall gått till åtal i Sverige)
Bara en sådan sak som att när polisen kommer till platsen, visar det sig att föräldrarna inte bara ringt polis och ambulans utan hela släkten! Man tänker inte på vad det kan få för förödande konsekvenser när någon av släktingarna eller föräldrarna dessutom vill följa med i ambulansen. Man tänker inte heller på att dokumentera allt de ser, tänker inte på att förhöra flickans kompisar eller skola, då all stödbevisning är superviktig.
Bosse tog upp två verkliga case, ett där polisen inte fått utbildning och ett där de fått utbildning och skillnaden var enorm!
Man borde mer på myndighetsnivå utbildas med riktiga case, lära sig att ställa rätt frågor och till vem, ha kunskap om hur hedersrelaterat våld kan se ut; med hela familjen och släkten inblandade, inte låta tjejen/flickan bli utsatt för förövaren, inte låta övriga barn bli placerade hos släktingar osv osv...
Resten av veckan bestod av några möten, dels med Socialstyrelsen, dels med Statskontoret.
Ann-Sofie, vice ordförande, har också haft möten, dels med kvalitetssäkringsgruppen, dels med gruppen som planerar inför Almedalen. Almedalen ska bli spännande att vara med på, en ny arena för Roks!
Vi använder oss av påverkanstorg för att så många jourkvinnor som möjligt ska få säga vad vi tycker, våga diskutera vid varje motion, vi anser att det blir orättvist om bara de som vågar prata inför gupper, ska komma till tals, men som sagt, det kräver mer jobb än vid ett "vanligt" årsmöte. Kansliet har fixat skärmar, en skärm för varje motion, 21 stycken. Skärmar också för ekonomi, budget och annan verksamhet.
Umeå kvinnojour står för program, inbjudningar och boende/mat, ett stort jobb, då Roks årsmöten brukar bestå av 50-60 kvinnojourer.
Själv har jag emellan den ordinarie verksamheten filat på mina tal, ett inledningstal och ett under manifestationen. Planerat styrmötet, avtackning av avgående styrelseledamöter och läst in mig på alla motioner. (Jag skulle önska att fler motioner kunde handlat om vår målgrupp, det måste vara det viktigaste)
I veckan som gått har jag haft ännu ett studiebesök från St. Petersburg med en massa beslutsfattare, som bjöd in mig som expert till St. Petersburg längre fram när de ska få samma sytem som i Sverige, med en riksorganisation med staliga bidrag m.m.
Mildred Hedberg och Eva Engman, Luleå kvinnojour, har för några år sedan varit där och hjälpt till att bilda kvinnojourer.
I veckan som gått har jag också varit på spetsutbildningen i hedersrelaterat våld som arrangeras av Ungdomsstyrelsen. Den här gången handlade det om de s.k. balkongflickorna och Bo Lagerqvist, polis, visade verkligen hur viktigt det är att polisen t.ex. får och har kunskap för att kunna lösa dessa fall. (Ännu har ju inget balkongfall gått till åtal i Sverige)
Bara en sådan sak som att när polisen kommer till platsen, visar det sig att föräldrarna inte bara ringt polis och ambulans utan hela släkten! Man tänker inte på vad det kan få för förödande konsekvenser när någon av släktingarna eller föräldrarna dessutom vill följa med i ambulansen. Man tänker inte heller på att dokumentera allt de ser, tänker inte på att förhöra flickans kompisar eller skola, då all stödbevisning är superviktig.
Bosse tog upp två verkliga case, ett där polisen inte fått utbildning och ett där de fått utbildning och skillnaden var enorm!
Man borde mer på myndighetsnivå utbildas med riktiga case, lära sig att ställa rätt frågor och till vem, ha kunskap om hur hedersrelaterat våld kan se ut; med hela familjen och släkten inblandade, inte låta tjejen/flickan bli utsatt för förövaren, inte låta övriga barn bli placerade hos släktingar osv osv...
Resten av veckan bestod av några möten, dels med Socialstyrelsen, dels med Statskontoret.
Ann-Sofie, vice ordförande, har också haft möten, dels med kvalitetssäkringsgruppen, dels med gruppen som planerar inför Almedalen. Almedalen ska bli spännande att vara med på, en ny arena för Roks!
Våldtäkter i Sverige
Studien om våldtäkt i Europa har finansierats av EU-fonden Dahpne II.
I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa.
Sverige och England har också den sämsta uppklaringen av våldtäktsbrotten i form av åtal, bara ungefär 13 procent av de anmälda brotten går till åtal.
För svensk del förklaras den låga åtalsfrekvensen med det svåra bevisläge som kommer sig av att de flesta våldtäkter inte ger skador, att hälften av de misstänkta männen kommer med invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Studien visar att den höga frekvensen av våldtäkter här är starkt kopplad till nöjeslivet, eller mer konkret så kallade efterfester. Tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, "fri sexualitet" och "rätten till ett sent nej" ger helt enkelt fler våldtäkter, blir slutsatsen.
Det är sorgligt att verkligheten ser ut så här, men inte förvånande, då kvinnohatet frodas i Sverige. Vi läser dagligen om män som misshandlar eller dödar sin fru, sin sambo eller barnen. Vi läser dagligen om balkongflickor, incest, våldtäkter och om andra brott mot kvinnor och barn.
Tyvärr handlar det om förövarens och samhällets attityd, och kunskap hos dem som möter våldtäktsoffren, inte om att männen har invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Det finns faktiskt bra lösningar, en av dem är att utbilda rättsväsendet och framför allt domstolar och advokater. Det finns advokater, tex. Elisabeth Fritz som vet precis vad hon ska fråga för att få fram sanningen, åtskilliga kvinnor/tjejer har fått upprättelse genom hennes kunskap.
Den andra lösningen är samtycke. Miljöpartiet tog också fram en utredning, skriven av Madeleine Leijonhufvud, ett lagförslag om samtycke, som jag är säker på skulle minska våldtäkterna.
Varför är det så svårt att ge kvinnor, tjejer och barn Frid och Frihet - det borde vara självklart, vi är ändå hälften av befolkningen.
Kvinnors rätt till FRID och FRIHET är också tema för Roks årsmöte i Umeå, 9-10 maj.
Mitt citat idag: Framsteg är omöjlig utan förändring; och de som inte kan förändra sina tankar och åsikter kan inte ändra någonting. George Bernard Shaw
I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa.
Sverige och England har också den sämsta uppklaringen av våldtäktsbrotten i form av åtal, bara ungefär 13 procent av de anmälda brotten går till åtal.
För svensk del förklaras den låga åtalsfrekvensen med det svåra bevisläge som kommer sig av att de flesta våldtäkter inte ger skador, att hälften av de misstänkta männen kommer med invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Studien visar att den höga frekvensen av våldtäkter här är starkt kopplad till nöjeslivet, eller mer konkret så kallade efterfester. Tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, "fri sexualitet" och "rätten till ett sent nej" ger helt enkelt fler våldtäkter, blir slutsatsen.
Det är sorgligt att verkligheten ser ut så här, men inte förvånande, då kvinnohatet frodas i Sverige. Vi läser dagligen om män som misshandlar eller dödar sin fru, sin sambo eller barnen. Vi läser dagligen om balkongflickor, incest, våldtäkter och om andra brott mot kvinnor och barn.
Tyvärr handlar det om förövarens och samhällets attityd, och kunskap hos dem som möter våldtäktsoffren, inte om att männen har invändningar om att kvinnan samtyckt och att nästan ingen erkänner.
Det finns faktiskt bra lösningar, en av dem är att utbilda rättsväsendet och framför allt domstolar och advokater. Det finns advokater, tex. Elisabeth Fritz som vet precis vad hon ska fråga för att få fram sanningen, åtskilliga kvinnor/tjejer har fått upprättelse genom hennes kunskap.
Den andra lösningen är samtycke. Miljöpartiet tog också fram en utredning, skriven av Madeleine Leijonhufvud, ett lagförslag om samtycke, som jag är säker på skulle minska våldtäkterna.
Varför är det så svårt att ge kvinnor, tjejer och barn Frid och Frihet - det borde vara självklart, vi är ändå hälften av befolkningen.
Kvinnors rätt till FRID och FRIHET är också tema för Roks årsmöte i Umeå, 9-10 maj.
Mitt citat idag: Framsteg är omöjlig utan förändring; och de som inte kan förändra sina tankar och åsikter kan inte ändra någonting. George Bernard Shaw
onsdag 22 april 2009
Kvinnor som slår män
Vi som arbetar och är engagerade i kvinnojoursrörelsen får ju alltid höra att det även finns kvinnor som slår män. Jag läste också i Aftonbladet att Brå skulle göra en kartläggning om detta.
För det första tror jag inte att det är så vanligt, det är i alla fall inget samhällsproblem, men framför allt är det viktigt om man ska göra en sådan studie att man har kunskap om skillnaderna, annars blir det ju absolut fel på alla plan.
När jag jobbade på min jour, uttalade sig en polischef om kvinnor och tjejer som använde våld, " Nu är det mer jämställt, nu slåss tjejerna lika mycket som män". Ett uttalande som visar hur stor okunskapen faktiskt är.
En man som utövar våld för att få makt och kontroll, isolerar först kvinnan, annars skulle det inte finnas förutsättningar för hans våldsutövande om hon hade ett fungerande nätverk. Isoleringen kan ta ganska lång tid och smyger sig på, utan att kvinnan inte ens märker det. Efter en tid är familj och vänner borta, fritidsaktiviteterna existerar inte längre, utan att hon egentligen ens reagerat.
När första slaget kommer, kommer det helt oprovocerande, kvinnan och mannen har gjort en förändring i sitt förhållande; flyttat ihop, gift sig eller väntar barn.
När han levererar första slaget blir hon väldigt chockad och han ber om förlåtelse, säger att han aldrig slagit någon förut, haft en taskig dag på jobbet osv. Kvinnan går naturligtvis inte, utan det slutar ofta med att det blir hon som tröstar honom när han gråter, han är ju så ledsen och ångrar sig...
Våldet trappas upp, han använder sig av barnen, han lägger skulden på henne för våldet, han förminskar våldet.
Han fortsätter med hot och hot om våld om hon vill lämna honom, inte ovanligt att han hotar att döda henne och barnet/barnen om hon så mycket som tänker på att anmäla och lämna honom. 'I alla fall ska han ju se till att ta barnen ifrån henne'...
Kvinnan blir mer och mer beroende av honom, då han även utövar ekonomiskt våld mot henne för att förminska hennes livsrum. Han är elak mot husdjur, dödar barnens kaniner och skär halsen av katten, river sönder och klipper itu hennes kläder, slår sönder saker i lägenheten eller i huset.
Det sexuella våldet är ytterligare ett sätt att utöva makt och skapa rädsla. Våldtäkter dygnet runt, tvingar henne att se på pornografiska filmer och göra likadant, är mycket vanligt.
Det allra värsta som kvinnor berättar om är det psykiska våldet, som också ingår, där han hela tiden säger att hon inte duger, är en dålig mamma, ingen annan vill ha henne för att hon är så ful och tjock... Hon förlorar allt självförtroende och tror sig inte kunna göra något utan honom.
Barnen drabbas också genom att de bevittnar/upplever våldet, både det fysiska och det psykiska och blir skadade för livet, utan hjälp.
Jag har svårt att tro att en kvinna skulle kunna utöva den här makten över en man, genom isolering, våld, hot, ekonomiskt och sexuella övergrepp m.m.
Jag har också svårt att föreställa mig att en kvinna på samma sätt som en man i ett förhållande där han slår, skulle kunna vara orsak till att barnen i rummet brevid ligger vettskrämda och gråter för att pappa kanske ska bli dödad.
För det första tror jag inte att det är så vanligt, det är i alla fall inget samhällsproblem, men framför allt är det viktigt om man ska göra en sådan studie att man har kunskap om skillnaderna, annars blir det ju absolut fel på alla plan.
När jag jobbade på min jour, uttalade sig en polischef om kvinnor och tjejer som använde våld, " Nu är det mer jämställt, nu slåss tjejerna lika mycket som män". Ett uttalande som visar hur stor okunskapen faktiskt är.
En man som utövar våld för att få makt och kontroll, isolerar först kvinnan, annars skulle det inte finnas förutsättningar för hans våldsutövande om hon hade ett fungerande nätverk. Isoleringen kan ta ganska lång tid och smyger sig på, utan att kvinnan inte ens märker det. Efter en tid är familj och vänner borta, fritidsaktiviteterna existerar inte längre, utan att hon egentligen ens reagerat.
När första slaget kommer, kommer det helt oprovocerande, kvinnan och mannen har gjort en förändring i sitt förhållande; flyttat ihop, gift sig eller väntar barn.
När han levererar första slaget blir hon väldigt chockad och han ber om förlåtelse, säger att han aldrig slagit någon förut, haft en taskig dag på jobbet osv. Kvinnan går naturligtvis inte, utan det slutar ofta med att det blir hon som tröstar honom när han gråter, han är ju så ledsen och ångrar sig...
Våldet trappas upp, han använder sig av barnen, han lägger skulden på henne för våldet, han förminskar våldet.
Han fortsätter med hot och hot om våld om hon vill lämna honom, inte ovanligt att han hotar att döda henne och barnet/barnen om hon så mycket som tänker på att anmäla och lämna honom. 'I alla fall ska han ju se till att ta barnen ifrån henne'...
Kvinnan blir mer och mer beroende av honom, då han även utövar ekonomiskt våld mot henne för att förminska hennes livsrum. Han är elak mot husdjur, dödar barnens kaniner och skär halsen av katten, river sönder och klipper itu hennes kläder, slår sönder saker i lägenheten eller i huset.
Det sexuella våldet är ytterligare ett sätt att utöva makt och skapa rädsla. Våldtäkter dygnet runt, tvingar henne att se på pornografiska filmer och göra likadant, är mycket vanligt.
Det allra värsta som kvinnor berättar om är det psykiska våldet, som också ingår, där han hela tiden säger att hon inte duger, är en dålig mamma, ingen annan vill ha henne för att hon är så ful och tjock... Hon förlorar allt självförtroende och tror sig inte kunna göra något utan honom.
Barnen drabbas också genom att de bevittnar/upplever våldet, både det fysiska och det psykiska och blir skadade för livet, utan hjälp.
Jag har svårt att tro att en kvinna skulle kunna utöva den här makten över en man, genom isolering, våld, hot, ekonomiskt och sexuella övergrepp m.m.
Jag har också svårt att föreställa mig att en kvinna på samma sätt som en man i ett förhållande där han slår, skulle kunna vara orsak till att barnen i rummet brevid ligger vettskrämda och gråter för att pappa kanske ska bli dödad.
Behandling av män som utövar våld i nära relation
Visst vore det bra om man kunde behandla bort mäns våld mot kvinnor? Tyvärr är det helt bortkastade skattepengar...
Och tyvärr tycker allmänheten och en del politiker att det är lösningen på samhällsproblemet, synd bara att det ska till en massa skattepengar i onödan, bara för att i slutänden få veta att det inte hjälper/hjälpte.
Redan 1994-95 starade man olika mansprojekt i Sverige där man utifrån en metod från Deluth skulle behandla män som utövade våld i nära relationer. Många män 'döms' till behandling istället för till ett fängelsestraff och att bli dömd till behandling, utan att man själv inser att man har ett problem, misslyckas självklart. (Det är väl alltid så att terapi och behandling bara funkar när personen själv inser konsekvenserna och allvarligt vill ändra sig...)
Ett sätt att få makt över någon annan är ju att uttöva våld för att genom det få en massa previlegier, så varför ändra sig? De män som slår har ju också förklaringar till våldet och inte är det hans/deras fel!
Mansprojekten har nu fått mycket kritik, bla för att det inte funnits några utvärderingar, man har heller inte gjort några riskbedömningar när det gäller den våldsutsatta kvinnan eller hennes barn. Och framför allt, våldet mot kvinnor och barn har ju inte minskat, trots att dessa mansprojekt har funnits så länge!
Däremot ökar mäns våld mot kvinnor och kvinnohatet växer.
Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som självklart inte kan behandlas. Varför tycker 'samhället' att just det här brottet inte är så 'brottsligt' och ska behandlas? Och varför får då inte alla brottslingar vård och behandling?
Däremot skulle jag kunna tänka mig att män som utövar våld i nära relationer kan få ingå i en 'Education', inte behandling - i fängelset!
Att män som utövar tillitsbrott ska få behandling, det är ett hån för alla våldsutsatta kvinnor och barn!
Mitt citat idag: Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare. Johann Kaspar Lavater
Och tyvärr tycker allmänheten och en del politiker att det är lösningen på samhällsproblemet, synd bara att det ska till en massa skattepengar i onödan, bara för att i slutänden få veta att det inte hjälper/hjälpte.
Redan 1994-95 starade man olika mansprojekt i Sverige där man utifrån en metod från Deluth skulle behandla män som utövade våld i nära relationer. Många män 'döms' till behandling istället för till ett fängelsestraff och att bli dömd till behandling, utan att man själv inser att man har ett problem, misslyckas självklart. (Det är väl alltid så att terapi och behandling bara funkar när personen själv inser konsekvenserna och allvarligt vill ändra sig...)
Ett sätt att få makt över någon annan är ju att uttöva våld för att genom det få en massa previlegier, så varför ändra sig? De män som slår har ju också förklaringar till våldet och inte är det hans/deras fel!
Mansprojekten har nu fått mycket kritik, bla för att det inte funnits några utvärderingar, man har heller inte gjort några riskbedömningar när det gäller den våldsutsatta kvinnan eller hennes barn. Och framför allt, våldet mot kvinnor och barn har ju inte minskat, trots att dessa mansprojekt har funnits så länge!
Däremot ökar mäns våld mot kvinnor och kvinnohatet växer.
Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som självklart inte kan behandlas. Varför tycker 'samhället' att just det här brottet inte är så 'brottsligt' och ska behandlas? Och varför får då inte alla brottslingar vård och behandling?
Däremot skulle jag kunna tänka mig att män som utövar våld i nära relationer kan få ingå i en 'Education', inte behandling - i fängelset!
Att män som utövar tillitsbrott ska få behandling, det är ett hån för alla våldsutsatta kvinnor och barn!
Mitt citat idag: Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare. Johann Kaspar Lavater
söndag 12 april 2009
Tankat sol
Äntligen är det vår och med den har SOLEN kommit! Jag älskar sol och ljus och har nu tankat sol i två dagar, underbart!
Som ordförande i Roks har man inte så mycket fritid, i veckorna är det massor av möten m.m. och på kvällar och på helgerna är det förberedelser för alla möten som gäller! (Jag funderar på hur medlemmar tänker som tycker att vi ska ha en halvtidsarvoderad ordförande...???) Och alla mejl! I mars hade jag över 800 stycken, som alla ska besvaras och man förväntas vara tillgängling för det mesta!
Men det är ett spännande och intressant jobb och jag tycker om att jobba! Så jag är väldigt privilegerad som dessutom har ett jobb, där jag får arbeta med det som jag brinner mest för; kvinnofrågor, jämställdhet och feminism.
Kvinnojourerna har sitt ursprung i kvinnorörelsen, där kvinnor alltid kämpat för kvinnors rättigheter, (och skyldigheter) det kan nog alla hålla med om, och ingen säga emot att kvinnor alltid har/har haft en underordnad ställning i samhället överallt i världen.
Kvinnojourerna kom till för att skydda kvinnor som blev slagna av sina män, då man före 1984 i Sverige ansåg att det var ett familjeproblem om en kvinna blev slagen, hon kunde inte vända sig till polisen t.ex.
I början fick jourerna inte så mycket ekonomiskt stöd, utan var helt ideella och för att skydda och stötta sina våldsuttsatta systrar var det inte ovanligt att man tog med både kvinnor och deras barn hem till sig, där man både höll med mat/logi och ingav hopp och nytt självförtroende.
I dag har kvinnojourerna fått legitimitet, lite mer resurser, men tillvägagångsättet är det samma; Vi tror på kvinnans berättelse, det finns få kvinnor som ljuger, det skulle vi lätt kunna genomskåda. Dessutom tar kvinnor inte sina barn från skola, lekkamrater, alla leksaker, husdjur, packar en kasse med det nödvändigaste, för att bo på en kvinnojour i flera månader - För att göra vad, undrar jag...
Vi gör en riskbedömning, många kvinnor blir faktiskt dödade av mannen de lever/levt ihop med. Vi har också spetskunskap om hur våldet fungerar och vi skulle aldrig våga råda annat än att hon måste lämna mannen.
Vi stöttar och hjälper till med alla praktiska saker som följer med att kvinnan börjar ett nytt liv. Vi bygger upp hennes självförtroende igen och låter kvinnan själv bestämma om sitt fortsatta liv.
Eftersom mannen som slår gör det för att få makt och kontroll över kvinnan och gör det först när hon är isolerad och tappat allt självförtroende, är det självklart för oss att stötta henne i att det inte är hennes fel, ge henne insikt om hur det hela har gått till, själv är hon ganska säker på att han slår för att det är något fel på henne och att han ska ändra sig och bli snäll.
Det är också otroligt viktigt att vi står på hennes sida, inte är neutrala, då våldsutsatta kvinnor ofta blir sedda med en viss skepticism, han, mannen visar av naturliga orsaker inte hur han är, utan är ofta trevlig, charmig osv. när andra ser.
Jag är helt övertygad om att de flesta skulle fundera en eller två gånger på hur det "egentligen är" om en kvinna skulle berätta om våld och hot och mannen t.ex. var en charmig, vältalig chef för ett stort företag, eller om mannen var läkare och sa lite då och då att frun inte mår så bra, hon är deprimerad, lite psykiskt sjuk...
Jag tror säkert att det finns kvinnor som slår män, (men jag tror inte att det är så vanligt...) Jag vet också att fler män än kvinnor blir slagna utomhus, på krogen t.ex. men våldet mot kvinnor och barn i hemmen är ett samhällsproblem som förstör livet för så otroligt många kvinnor och framför allt barn som upplever/bevittnar våldet.
Jag är emot allt slags våld mot alla människor och djur, krig, miljöförstöring och maktobalans, mobbing, m.m. men kvinnojourerna har valt att stötta våldsutsatta kvinnor och barn.
Mitt citat idag: Kommer du att se tillbaka på ditt liv och säga: "Jag önskar att jag hade" eller "Jag är glad att jag gjorde"? Zig Ziglar
Som ordförande i Roks har man inte så mycket fritid, i veckorna är det massor av möten m.m. och på kvällar och på helgerna är det förberedelser för alla möten som gäller! (Jag funderar på hur medlemmar tänker som tycker att vi ska ha en halvtidsarvoderad ordförande...???) Och alla mejl! I mars hade jag över 800 stycken, som alla ska besvaras och man förväntas vara tillgängling för det mesta!
Men det är ett spännande och intressant jobb och jag tycker om att jobba! Så jag är väldigt privilegerad som dessutom har ett jobb, där jag får arbeta med det som jag brinner mest för; kvinnofrågor, jämställdhet och feminism.
Kvinnojourerna har sitt ursprung i kvinnorörelsen, där kvinnor alltid kämpat för kvinnors rättigheter, (och skyldigheter) det kan nog alla hålla med om, och ingen säga emot att kvinnor alltid har/har haft en underordnad ställning i samhället överallt i världen.
Kvinnojourerna kom till för att skydda kvinnor som blev slagna av sina män, då man före 1984 i Sverige ansåg att det var ett familjeproblem om en kvinna blev slagen, hon kunde inte vända sig till polisen t.ex.
I början fick jourerna inte så mycket ekonomiskt stöd, utan var helt ideella och för att skydda och stötta sina våldsuttsatta systrar var det inte ovanligt att man tog med både kvinnor och deras barn hem till sig, där man både höll med mat/logi och ingav hopp och nytt självförtroende.
I dag har kvinnojourerna fått legitimitet, lite mer resurser, men tillvägagångsättet är det samma; Vi tror på kvinnans berättelse, det finns få kvinnor som ljuger, det skulle vi lätt kunna genomskåda. Dessutom tar kvinnor inte sina barn från skola, lekkamrater, alla leksaker, husdjur, packar en kasse med det nödvändigaste, för att bo på en kvinnojour i flera månader - För att göra vad, undrar jag...
Vi gör en riskbedömning, många kvinnor blir faktiskt dödade av mannen de lever/levt ihop med. Vi har också spetskunskap om hur våldet fungerar och vi skulle aldrig våga råda annat än att hon måste lämna mannen.
Vi stöttar och hjälper till med alla praktiska saker som följer med att kvinnan börjar ett nytt liv. Vi bygger upp hennes självförtroende igen och låter kvinnan själv bestämma om sitt fortsatta liv.
Eftersom mannen som slår gör det för att få makt och kontroll över kvinnan och gör det först när hon är isolerad och tappat allt självförtroende, är det självklart för oss att stötta henne i att det inte är hennes fel, ge henne insikt om hur det hela har gått till, själv är hon ganska säker på att han slår för att det är något fel på henne och att han ska ändra sig och bli snäll.
Det är också otroligt viktigt att vi står på hennes sida, inte är neutrala, då våldsutsatta kvinnor ofta blir sedda med en viss skepticism, han, mannen visar av naturliga orsaker inte hur han är, utan är ofta trevlig, charmig osv. när andra ser.
Jag är helt övertygad om att de flesta skulle fundera en eller två gånger på hur det "egentligen är" om en kvinna skulle berätta om våld och hot och mannen t.ex. var en charmig, vältalig chef för ett stort företag, eller om mannen var läkare och sa lite då och då att frun inte mår så bra, hon är deprimerad, lite psykiskt sjuk...
Jag tror säkert att det finns kvinnor som slår män, (men jag tror inte att det är så vanligt...) Jag vet också att fler män än kvinnor blir slagna utomhus, på krogen t.ex. men våldet mot kvinnor och barn i hemmen är ett samhällsproblem som förstör livet för så otroligt många kvinnor och framför allt barn som upplever/bevittnar våldet.
Jag är emot allt slags våld mot alla människor och djur, krig, miljöförstöring och maktobalans, mobbing, m.m. men kvinnojourerna har valt att stötta våldsutsatta kvinnor och barn.
Mitt citat idag: Kommer du att se tillbaka på ditt liv och säga: "Jag önskar att jag hade" eller "Jag är glad att jag gjorde"? Zig Ziglar
söndag 5 april 2009
Sexuella övergrepp på barn
Jag har under veckan läst att pappan från Australien hittat sina barn, som mamman undanhållit honom i ca fem månader.
Det har varit mycket om detta i media, jag har blivit 'jagad' en del, plus att han/pappan ägnat åtskilligt med tid på att mejla till mig... Det har inte varit några 'lustiga' mejl precis, han har också skickat mejl till en av våra jourer som hjälpte mamman att polisanmäla att hon misstänkte att barnen blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Jag kan absolut inte sätta mig över lagen på något sätt, eller döma, men det är ändå viktigt att vi lyfter frågan om sexuella övergrepp på barn som faktiskt existerar och de metoder som inte finns för att bevisa om det förekommit.
Under 2005 polisanmäldes totalt 3406 sexuella övergrepp mot barn. Av dessa ledde endast en femtedel, alltså 728, till åtal. (Källa; Rädda Barnen)
De allra flesta övergreppen anmäls aldrig och mörkertalet är antagligen stort.
Övergreppen sker oftast i hemmet, i skolan eller hos en nära släkting eller vän. Det förekommer i alla sociala grupper men är vanligare i familjer som redan har det svårt ekonomiskt eller socialt. (Rädda Barnen)
Förövaren är nästan alltid en man som känner barnet och befinner sig i hans eller hennes närmiljö. Ofta är det en släkting, ibland en förälder. Eftersom de flesta barn inte berättar om övergreppen görs få polisanmälningar.
450 000 barnpornografiska bilder cirkulerar över Internet och det ökar hela tiden. I Interpols databas finns 10 000 -20 000 barn som exploateras, så att sexuellt intresse för barn finns, kan vi ju inte blunda för, siffror och statistik talar sitt tydliga språk, därför är det viktigt att vi vågar se och agera, att myndigheter; polis, domstolar och socialtjänst skaffar sig kunskap.
Internet är också en plats för vuxna att ta kontakt med barn för sexuella syften och där finns det nu ett lagförslag som Innebär att det blir straffbart för vuxna att ha kontakt med barn under 15 år om syftet är sexuellt. Straffansvar inträder redan på kontaktstadiet.
Sexuella övergrepp sätter djupa spår, och som mamma/förälder är detta värsta mardrömmen som kan hända ens barn, varför görs det då inte mer för att skydda våra barn?Barnkonventionen säger klart och tydligt att alla barn har rätt att skyddas mot alla former av våld, sexuella övergrepp och annan kränkande behandling. Men i verkligheten blir barn agade, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp.
Och jag mår dåligt av det.
Mitt citat idag: Det är bara om man börjar, som det omöjliga kan bli möjligt. Anonym
Det har varit mycket om detta i media, jag har blivit 'jagad' en del, plus att han/pappan ägnat åtskilligt med tid på att mejla till mig... Det har inte varit några 'lustiga' mejl precis, han har också skickat mejl till en av våra jourer som hjälpte mamman att polisanmäla att hon misstänkte att barnen blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Jag kan absolut inte sätta mig över lagen på något sätt, eller döma, men det är ändå viktigt att vi lyfter frågan om sexuella övergrepp på barn som faktiskt existerar och de metoder som inte finns för att bevisa om det förekommit.
Under 2005 polisanmäldes totalt 3406 sexuella övergrepp mot barn. Av dessa ledde endast en femtedel, alltså 728, till åtal. (Källa; Rädda Barnen)
De allra flesta övergreppen anmäls aldrig och mörkertalet är antagligen stort.
Övergreppen sker oftast i hemmet, i skolan eller hos en nära släkting eller vän. Det förekommer i alla sociala grupper men är vanligare i familjer som redan har det svårt ekonomiskt eller socialt. (Rädda Barnen)
Förövaren är nästan alltid en man som känner barnet och befinner sig i hans eller hennes närmiljö. Ofta är det en släkting, ibland en förälder. Eftersom de flesta barn inte berättar om övergreppen görs få polisanmälningar.
450 000 barnpornografiska bilder cirkulerar över Internet och det ökar hela tiden. I Interpols databas finns 10 000 -20 000 barn som exploateras, så att sexuellt intresse för barn finns, kan vi ju inte blunda för, siffror och statistik talar sitt tydliga språk, därför är det viktigt att vi vågar se och agera, att myndigheter; polis, domstolar och socialtjänst skaffar sig kunskap.
Internet är också en plats för vuxna att ta kontakt med barn för sexuella syften och där finns det nu ett lagförslag som Innebär att det blir straffbart för vuxna att ha kontakt med barn under 15 år om syftet är sexuellt. Straffansvar inträder redan på kontaktstadiet.
Sexuella övergrepp sätter djupa spår, och som mamma/förälder är detta värsta mardrömmen som kan hända ens barn, varför görs det då inte mer för att skydda våra barn?Barnkonventionen säger klart och tydligt att alla barn har rätt att skyddas mot alla former av våld, sexuella övergrepp och annan kränkande behandling. Men i verkligheten blir barn agade, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp.
Och jag mår dåligt av det.
Mitt citat idag: Det är bara om man börjar, som det omöjliga kan bli möjligt. Anonym
lördag 4 april 2009
Myter & Fördomar - igen
Den här veckan som gått har jag drabbats av en urjäklig förkylning, så jag har jobbat en del hemma, för att inte smitta mina kollegor...
Men jag har träffat/jobbat med redaktionskollektivet för Kvinnotryck och jag har tagit emot ett studiebesök från en delagation från Ryssland, blandat män och kvinnor, som fick mig att fundera på varför män (och en del kvinnor) blir så provocerade av att höra om mäns våld mot kvinnor.
I och för sig har jag ju varit ute och föreläst om ämnet i massor av år, så jag är ju ganska van ändå, men det här var ändå människor i viktiga politiska positioner som verkligen inte förstod att mäns våld mot kvinnor finns i alla samhällsgrupper. Har vi verkligen inte kommit längre? Jag fick verkligen berätta utifrån min erfarenhet om våldsutsatta kvinnor som jag träffat i verkligheten, redogöra för vilka jobb de haft, ta exempel på vad deras män jobbat med som de blivit slagna av osv. Att vi är feminister på kvinnojourerna som arbetar var också väldigt svårt att förstå för många, speciellt när jag berättade att de flesta som arbetar, både som anställda och ideellt, på en jour är gifta, sambos, har söner m.m. Någon frågade t.o.m. om de männen inte drack öl och såg på fotboll!!???
Många blev också provocerade av att vi inte jobbade med både mannen och kvinnan 'för barnens skull', så där har vi ju kommit mycket längre i Sverige!
Men för det mesta är det samma myter och fördomar som finns och florerar oavsett var i världen vi bor och det är det som vi måste jobba mycket mer med!
Vilka kvinnor är det som blir slagna, vilka män är det som slår.
En myt som jag väldigt ofta möter är att mannen som slår är alkoholist, kriminell eller drogmissbrukare.
En man som och använder sig av hot och våld för att få makt och kontroll måste först isolera kvinnan från hennes familj, släkt och vänner, det innebär också att han måste slå när ingen ser på, han måste välja tillfälle (- annars finns det ju vittnen), det innebär att han vet hur mycket och hårt han kan slå (- annars kan hon ju dö), och var han ska slå (-så att det inte syns).
Vilken alkoholist/drogmissbrukare skulle fixa att ha den kontrollen?
Mitt citat idag: Lita på din intuition. Ofta bygger den på fakta som arkiveras strax under medvetandenivån. Joyce Brothers
Men jag har träffat/jobbat med redaktionskollektivet för Kvinnotryck och jag har tagit emot ett studiebesök från en delagation från Ryssland, blandat män och kvinnor, som fick mig att fundera på varför män (och en del kvinnor) blir så provocerade av att höra om mäns våld mot kvinnor.
I och för sig har jag ju varit ute och föreläst om ämnet i massor av år, så jag är ju ganska van ändå, men det här var ändå människor i viktiga politiska positioner som verkligen inte förstod att mäns våld mot kvinnor finns i alla samhällsgrupper. Har vi verkligen inte kommit längre? Jag fick verkligen berätta utifrån min erfarenhet om våldsutsatta kvinnor som jag träffat i verkligheten, redogöra för vilka jobb de haft, ta exempel på vad deras män jobbat med som de blivit slagna av osv. Att vi är feminister på kvinnojourerna som arbetar var också väldigt svårt att förstå för många, speciellt när jag berättade att de flesta som arbetar, både som anställda och ideellt, på en jour är gifta, sambos, har söner m.m. Någon frågade t.o.m. om de männen inte drack öl och såg på fotboll!!???
Många blev också provocerade av att vi inte jobbade med både mannen och kvinnan 'för barnens skull', så där har vi ju kommit mycket längre i Sverige!
Men för det mesta är det samma myter och fördomar som finns och florerar oavsett var i världen vi bor och det är det som vi måste jobba mycket mer med!
Vilka kvinnor är det som blir slagna, vilka män är det som slår.
En myt som jag väldigt ofta möter är att mannen som slår är alkoholist, kriminell eller drogmissbrukare.
En man som och använder sig av hot och våld för att få makt och kontroll måste först isolera kvinnan från hennes familj, släkt och vänner, det innebär också att han måste slå när ingen ser på, han måste välja tillfälle (- annars finns det ju vittnen), det innebär att han vet hur mycket och hårt han kan slå (- annars kan hon ju dö), och var han ska slå (-så att det inte syns).
Vilken alkoholist/drogmissbrukare skulle fixa att ha den kontrollen?
Mitt citat idag: Lita på din intuition. Ofta bygger den på fakta som arkiveras strax under medvetandenivån. Joyce Brothers
fredag 27 mars 2009
Vilka män är djur
För några år sedan, sa vår dåvarande ordförande Ireen von Wachenfeldt att män är djur. Det var inte så smart då och jag är helt övertygad om att hon inte tyckte det, men utifrån allt vi i kvinnojourerna får veta och höra, så kanske det var lätt att säga det just då, utan att tänka på konsekvenserna. Faktum är att vi som arbetar på kvinnojourerna inte är en homogen grupp, utan vi finns där av olika anledningar. Alla har inte blivit slagna, det kan vara så att man har en mamma, syster eller vän som blivit slagen, en del är där för att arbeta med och är intresserade av kvinno/jämställdhetsfrågor eller bara känner att man vill hjälpa/stötta rent socialt. Faktum är också att vi är gifta med män, sammanboende med män, vi har söner osv, så visst blev det fel...
Om man ska se det med lite humor, känns det ibland lite häftigt att alla var så rädda för oss radikalfeminister, jag har aldrig varit direkt farlig...
Men det är ändå väldigt viktigt att vi som jobbar på kvinnojourerna är professionella för att vi ska vara trovärdiga för 'samhället' och myndigheter, även om vi i vår vardag möter elände och orättvisor och dagligen ser den strukturella maktobalansen mellan kvinnor och män, även om det inte alla gånger är så lätt...
Just nu kan vi läsa i tidningarna om Toppchef, 40, Nöjesprofil, 60, Man, 66, Mellanstadielärare, Okänd man, Företagare, 60, Misstänkt man, 49, som ingått ett gruppsexnätverk och där alla förgripit sig på minderåriga tjejer som de "hittat" på Internet och lovat märkeskläder, resor och pengar...
Trots att de skrek av smärta och grät, fortsatte männen förnedringen av flickorna sexuellt. Vid flera tillfällen blev de våldtagna av åtta-tio stycken. Det var mycket grovt våld dessutom och alla dessa män som nu är åtalade har deltagit i de förnedrande gruppsexmötena med unga tjejer.
De här männen är inte ens värda att kallas djur, eller har jag fel?
Om man ska se det med lite humor, känns det ibland lite häftigt att alla var så rädda för oss radikalfeminister, jag har aldrig varit direkt farlig...
Men det är ändå väldigt viktigt att vi som jobbar på kvinnojourerna är professionella för att vi ska vara trovärdiga för 'samhället' och myndigheter, även om vi i vår vardag möter elände och orättvisor och dagligen ser den strukturella maktobalansen mellan kvinnor och män, även om det inte alla gånger är så lätt...
Just nu kan vi läsa i tidningarna om Toppchef, 40, Nöjesprofil, 60, Man, 66, Mellanstadielärare, Okänd man, Företagare, 60, Misstänkt man, 49, som ingått ett gruppsexnätverk och där alla förgripit sig på minderåriga tjejer som de "hittat" på Internet och lovat märkeskläder, resor och pengar...
Trots att de skrek av smärta och grät, fortsatte männen förnedringen av flickorna sexuellt. Vid flera tillfällen blev de våldtagna av åtta-tio stycken. Det var mycket grovt våld dessutom och alla dessa män som nu är åtalade har deltagit i de förnedrande gruppsexmötena med unga tjejer.
De här männen är inte ens värda att kallas djur, eller har jag fel?
onsdag 25 mars 2009
Bonusar
Jag kan inte låta bli att reflektera över alla bonusar och pensionsavtal för styrelseordföranden och styrelseledamöter i olika företag och statliga bolag. Jag är lika upprörd som alla andra, om inte mer, jag blir helt enkelt urförbannad, över hur manssamhället skor sig, hur 'blind' man varit för vad vissa människor egentligen är värda i pengar och hur man samtidigt värderar ensamstående mammor som lever i fattigdom. Hur man värderar de som jobbar i vården, skolan och dagis...
Eller som i Magdalena Graafs situation, inte ska väl hon ta Magnus pengar? Stå på dig Magdalena!
I Roks styrelse sitter 11 stycken kompetenta kvinnor som är valda av och kommer från kvinnojoursrörelsen. Styrelsen är en arbetande styrelse, alltså inte bara en styrelse som jobbar startegiskt och beslutar, utan alla, förutom sina styrelseuppdrag jobbar i olika arbetsgrupper tillsammans med kansliet och jobbar med olika projekt.
Styrelsemötena hålls en gång i månaden, då på en helg från fredag till lördag, ibland även söndag kväll.
Förutom alla pågående projekt, anordnar vi utbildningar för våra medlemmar, ordförande/anställdaträffar, också de på helger, vi svarar på remisser och mycket annat. Vi har också ett arbetsgivaransvar, nog så viktigt.
Det är mycket arbete, jag lovar, som innebär många försakelser för vår ideologis skull. Många av oss försakar såklart ett vanligt normalt socialt liv och våra familjer måste vara mycket förstående.
Vad får då vi för bonusar?
Jo, när jag får kommentarer som den jag fick igår under neutralitet-förödande, där en kille/son skriver att vi ska fortsätta att kämpa för våldsuttsatta kvinnor och barn. Det kändes som en stor bonus - och rättvis.
Mitt citat idag: Pengar gör vass tunga lam. Henrik Hill
Eller som i Magdalena Graafs situation, inte ska väl hon ta Magnus pengar? Stå på dig Magdalena!
I Roks styrelse sitter 11 stycken kompetenta kvinnor som är valda av och kommer från kvinnojoursrörelsen. Styrelsen är en arbetande styrelse, alltså inte bara en styrelse som jobbar startegiskt och beslutar, utan alla, förutom sina styrelseuppdrag jobbar i olika arbetsgrupper tillsammans med kansliet och jobbar med olika projekt.
Styrelsemötena hålls en gång i månaden, då på en helg från fredag till lördag, ibland även söndag kväll.
Förutom alla pågående projekt, anordnar vi utbildningar för våra medlemmar, ordförande/anställdaträffar, också de på helger, vi svarar på remisser och mycket annat. Vi har också ett arbetsgivaransvar, nog så viktigt.
Det är mycket arbete, jag lovar, som innebär många försakelser för vår ideologis skull. Många av oss försakar såklart ett vanligt normalt socialt liv och våra familjer måste vara mycket förstående.
Vad får då vi för bonusar?
Jo, när jag får kommentarer som den jag fick igår under neutralitet-förödande, där en kille/son skriver att vi ska fortsätta att kämpa för våldsuttsatta kvinnor och barn. Det kändes som en stor bonus - och rättvis.
Mitt citat idag: Pengar gör vass tunga lam. Henrik Hill
fredag 20 mars 2009
EU-delegation
I går var jag inbjuden av EU-delegationen, Committee on Women´s Rights att berätta om Roks och vår verksamhet. Jag hade verkligen förberett mig, då jag vet att att flera av kvinnorna som ingår där är mycket konservativa. Det blev många frågor om vår våldsanalys och de förstod inte riktigt att Sverige som har ett så tryggt socialt system verkligen har problem med mäns våld mot kvinnor.
Vi som jobbar eller är ideellt engagerade på en kvinnojour vet ju, bara genom vår erfarenhetsbaserade kunskap att mäns våld finns i alla samhällsklasser, både vad gäller män som slår och kvinnor som blir slagna. Vi vet också att dessa män som slår har samma mönster i sitt agerande genom att först isolera kvinnan sen slå när förhållandet är etablerat. I alla fall hoppas jag att någon i delegationen kanske tänkte/tänker till, det var ändå mycket trevligt att träffa dessa ståtliga kvinnor från Frankrike, Tyskland och Portugal och jag fick en vacker schal och mycket kindpussar!
Dagens citat: Behärskar du saken kommer orden av sig själva. Cato
Vi som jobbar eller är ideellt engagerade på en kvinnojour vet ju, bara genom vår erfarenhetsbaserade kunskap att mäns våld finns i alla samhällsklasser, både vad gäller män som slår och kvinnor som blir slagna. Vi vet också att dessa män som slår har samma mönster i sitt agerande genom att först isolera kvinnan sen slå när förhållandet är etablerat. I alla fall hoppas jag att någon i delegationen kanske tänkte/tänker till, det var ändå mycket trevligt att träffa dessa ståtliga kvinnor från Frankrike, Tyskland och Portugal och jag fick en vacker schal och mycket kindpussar!
Dagens citat: Behärskar du saken kommer orden av sig själva. Cato
fredag 13 mars 2009
Neutralitet - förödande
Mitt första år som Roks ordförande har inneburit många möten med olika myndigheter. Det har varit Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och många fler. Min uppgift vid dessa möten har varit att informera om verkligheten för våldsutsatta kvinnor och barn och kvinnojourernas vardag, hur det ser ut i verkligheten i Sverige, som faktiskt har de bästa lagarna i världen vad gäller mäns våld mot kvinnor. Eftersom jag har arbetat på en kvinnojour i så många år, har jag ägnat timmar åt att fundera, vad är problemet?
Myndigheter gör handlingsplaner, de får utbildningar osv, men ändå känner inte de våldutsatta kvinnorna och barnen att de blir tagna på allvar, inte trodda på.
I går var jag på Ungdomstyrelsens spetsutbildning om flickor utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck och som i sin utbildning tar upp olika teman och som igår handlade om Socialtjänsten och dess bemötande och omhändertagande dessa flickor.
Astrid Schlytter och Hanna Linell har gjort en studie om 18 flickor som inom Socialtjänsten blivit omhändertagna på olika bra och dåliga sätt.
Det blev så väldigt tydligt i studien att just Socialtjänstens neutralitet är förödande för flickorna och det vi så ofta svänger oss med, barnperspektivet, inte kan tillgodoses när neutraliteten är det "tänk" som ska råda.
Många av fallen var så bedrövligt skötta, att jag inte kan göra annat än bli frustrerad och arg - istället för att ta ställning till flickan och hennes berättelse och ge henne skydd och stöd, tog man hänsyn till föräldrarna, ville inte stöta sig med dem, försökte hitta fel hos flickorna m.m. I ett fall väntade man i tre år innan man LVU-ade flickan, trots att hon berättat om både hot och våld från pappan, sexuella övergrepp och att hon blivit könsstympad.
Var finns det vi kallar barnperspektivet? Är inte vi ett land där vi följer barnkonventionen och där barn kan känna trygghet och ska kunna lita på vuxna?
Kvinnojourerna har och får mycket kritik för att vi tar ställning för våldsutsatta kvinnor barn, men jag är övertygad om att det är just det som gör oss så unika och framgångsrika i vårt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Och att det är det som gör att våldsutsatta kvinnor och barn orkar gå vidare i livet efter en vistelse på en kvinnojour.
Mitt citat idag: Att misslyckas är inte något brott, men att ha ett lågt syfte och lyckas, är det. J.R. Lowell
Myndigheter gör handlingsplaner, de får utbildningar osv, men ändå känner inte de våldutsatta kvinnorna och barnen att de blir tagna på allvar, inte trodda på.
I går var jag på Ungdomstyrelsens spetsutbildning om flickor utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck och som i sin utbildning tar upp olika teman och som igår handlade om Socialtjänsten och dess bemötande och omhändertagande dessa flickor.
Astrid Schlytter och Hanna Linell har gjort en studie om 18 flickor som inom Socialtjänsten blivit omhändertagna på olika bra och dåliga sätt.
Det blev så väldigt tydligt i studien att just Socialtjänstens neutralitet är förödande för flickorna och det vi så ofta svänger oss med, barnperspektivet, inte kan tillgodoses när neutraliteten är det "tänk" som ska råda.
Många av fallen var så bedrövligt skötta, att jag inte kan göra annat än bli frustrerad och arg - istället för att ta ställning till flickan och hennes berättelse och ge henne skydd och stöd, tog man hänsyn till föräldrarna, ville inte stöta sig med dem, försökte hitta fel hos flickorna m.m. I ett fall väntade man i tre år innan man LVU-ade flickan, trots att hon berättat om både hot och våld från pappan, sexuella övergrepp och att hon blivit könsstympad.
Var finns det vi kallar barnperspektivet? Är inte vi ett land där vi följer barnkonventionen och där barn kan känna trygghet och ska kunna lita på vuxna?
Kvinnojourerna har och får mycket kritik för att vi tar ställning för våldsutsatta kvinnor barn, men jag är övertygad om att det är just det som gör oss så unika och framgångsrika i vårt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Och att det är det som gör att våldsutsatta kvinnor och barn orkar gå vidare i livet efter en vistelse på en kvinnojour.
Mitt citat idag: Att misslyckas är inte något brott, men att ha ett lågt syfte och lyckas, är det. J.R. Lowell
söndag 8 mars 2009
Grattis alla kvinnor och tjejer
GRATTIS alla kvinnor och tjejer på Kvinnodagen! Ett alldelses speciellt grattis till alla jourkvinnor/tjejer som lägger engagemang och kraft på våldsutsatta kvinnor och barn och dessutom orkar kämpa för att kvinnor och tjejer ska få lika tillgång till livsutrymme och rättigheter som män.
TACK till alla mina styrelsesystrar som i helgen arbetat hårt med alla inkomna motioner från våra medlemsjourer!
Jag är säker på att jag kan prata för oss alla, att kvinnokraft är häftigt och ser ut precis såhär när det är som bäst!
TACK till alla mina styrelsesystrar som i helgen arbetat hårt med alla inkomna motioner från våra medlemsjourer!
Jag är säker på att jag kan prata för oss alla, att kvinnokraft är häftigt och ser ut precis såhär när det är som bäst!
torsdag 5 mars 2009
Heja Sverige
Dn- idag: Barn som bevittnat våld
Brottsskadelagen ger barn som sett eller hört ett brott som är “ägnat att skada barnets trygghet och tillit i förhållande till en närstående person" rätt till brottsskadeersättning.
Vilka brott som kan berättiga till ersättning ska bedömas utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Det främsta tillämpningsområdet förväntas vara vid vålds- och sexualbrott, men till exempel också när en förälder hotat den andra föräldern eller slagit sönder det gemensamma hemmet inför barnet.
De nya reglerna trädde i kraft den 15 november 2006 men gäller även retroaktivt.
Källa: BrottsoffermyndighetenBarnen saknar alltjämt rätten till ersättning från våldsutövaren.
- Vi anser att detta är en halvmesyr från regeringens sida och Brottsoffermyndigheten har propagerat för att beteendet att inför sina barn misshandla sin partner borde vara kriminaliserat. Men det ville inte regeringen gå med på, utan i stället inrättade man den här ersättningen, säger Per Rubing.Enligt Brottsoffermyndighetens årsredovisning är den höga andelen icke bifallna ansökningar ett problem. Orsaken anses vara att "polisutredningarna inte håller den kvalitet som förväntades."
Ersättningsnivåerna till barnen ligger på mellan 5.000 och 20.000 kronor.
· Till exempel fick en treårig pojke som bevittnade sin styvfar misshandla mamman när hon höll pojken i famnen 5.000 kronor.
· En flicka vars pappa misshandlat hennes mamma under fyra års tid och dessutom uttalat nedvärderande kommentarer om kvinnan och hennes person fick 10.000 kronor i ersättning. Flickan bevittnade misshandeln vid åtminstone tre tillfällen.
· Två små barn som bevittnade hur pappan bröt sig in i deras hem och misshandlade deras mamma samtidigt som han våldtog henne, fick 15.000 kronor vardera.
· En flicka i tio-årsåldern som bevittnade hur hennes far knivhögg hennes mor så att modern senare avled av sina skador fick maximala 20.000 kronor i ersättning.
Maria Ringborg
Vad ger 'samhället' för budskap om allvaret i brottet mäns våld mot kvinnor när man ger en 10-årig flicka 20.000 kronor som sett sin pappa knivhugga sin mamma så att hon senare avled?
Vad ger media för budskap som kallar det 'familjetragedi' när pappan dödar mamman inför de fem barnen, undrar jag idag...
Brottsskadelagen ger barn som sett eller hört ett brott som är “ägnat att skada barnets trygghet och tillit i förhållande till en närstående person" rätt till brottsskadeersättning.
Vilka brott som kan berättiga till ersättning ska bedömas utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Det främsta tillämpningsområdet förväntas vara vid vålds- och sexualbrott, men till exempel också när en förälder hotat den andra föräldern eller slagit sönder det gemensamma hemmet inför barnet.
De nya reglerna trädde i kraft den 15 november 2006 men gäller även retroaktivt.
Källa: BrottsoffermyndighetenBarnen saknar alltjämt rätten till ersättning från våldsutövaren.
- Vi anser att detta är en halvmesyr från regeringens sida och Brottsoffermyndigheten har propagerat för att beteendet att inför sina barn misshandla sin partner borde vara kriminaliserat. Men det ville inte regeringen gå med på, utan i stället inrättade man den här ersättningen, säger Per Rubing.Enligt Brottsoffermyndighetens årsredovisning är den höga andelen icke bifallna ansökningar ett problem. Orsaken anses vara att "polisutredningarna inte håller den kvalitet som förväntades."
Ersättningsnivåerna till barnen ligger på mellan 5.000 och 20.000 kronor.
· Till exempel fick en treårig pojke som bevittnade sin styvfar misshandla mamman när hon höll pojken i famnen 5.000 kronor.
· En flicka vars pappa misshandlat hennes mamma under fyra års tid och dessutom uttalat nedvärderande kommentarer om kvinnan och hennes person fick 10.000 kronor i ersättning. Flickan bevittnade misshandeln vid åtminstone tre tillfällen.
· Två små barn som bevittnade hur pappan bröt sig in i deras hem och misshandlade deras mamma samtidigt som han våldtog henne, fick 15.000 kronor vardera.
· En flicka i tio-årsåldern som bevittnade hur hennes far knivhögg hennes mor så att modern senare avled av sina skador fick maximala 20.000 kronor i ersättning.
Maria Ringborg
Vad ger 'samhället' för budskap om allvaret i brottet mäns våld mot kvinnor när man ger en 10-årig flicka 20.000 kronor som sett sin pappa knivhugga sin mamma så att hon senare avled?
Vad ger media för budskap som kallar det 'familjetragedi' när pappan dödar mamman inför de fem barnen, undrar jag idag...
måndag 2 mars 2009
Flickor/tjejer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck
Nu är det motionstid för oss i Roks styrelse. Det har kommit in 21 stycken motioner som ska besvaras. Det är alltid lika spännande att se vad jourerna motionerar om, vad de anser vara viktigt att vi jobbar med det närmaste året coh i framtiden för att förbättra för våldsutsatta kvinnor och barn. Många tror att det fungerar så bra i Sverige, vi har ju så bra lagar, men verkligheten är en annan...
Regeringen har som jag nämnt förut prioriterat mäns våld mot kvinnor och det är bra, äntligen ligger ansvaret hos myndigheter/kommuner, men bara för en stund sedan hade jag ett långt samtal med Juno Blom som jag samarbetat med i många år, och är min käraste syster. Hon jobbar på Länsstyrelsen i Östergötland med utbildning om flickor/tjejer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Både Juno och jag är väldigt engagerade, jag som familjehem och Juno ägnar nästan all sin fritid åt att stötta och hjälpa de här flickorna/tjejerna.
Men kommunerna tar inte sitt ansvar, ibland tror jag faktiskt att de tröttar ut de här tjejerna så att de till slut ska gå tillbaka till sina familjer eller till sina blivande män som familjen bestämt att de ska gifta sig med.
Precis detta hände idag, socialen har sedan i höstas placerat henne på ett behandlingshem (????), efter påtryckning - på en kvinnojour fram till att en familjehemsplacering skulle ordnas. Fram till idag har tjejen kämpat med sin ensamhet, rädsla, oro för framtiden och även försökt vara positiv till att myndigheter i Sverige ska hjälpa henne, men idag orkade hon inte vänta längre.
Tänk vad billigt det blev! Inga kostnader för familjehem eller egen lägenhet! Grattis Sverige! Vi (Sverige) vill också förbjuda tvångsäktenskap/arrangerade äktenskap, som jag anser är samma sak, men vem ska kolla det, undrar jag? Prästen/Imamen som viger?
Tjejerna gör ju som familjen vill och säger om vi inte stöttar dem när de vill gå sin egen väg, leva som en svensk tjej med samma rättigheter och skyldigheter, bestämma över sitt eget liv.
Dagens citat: Skratta och hela världen skrattar med dig. Gråt och du gråter ensam. E.W. Wilcox
Regeringen har som jag nämnt förut prioriterat mäns våld mot kvinnor och det är bra, äntligen ligger ansvaret hos myndigheter/kommuner, men bara för en stund sedan hade jag ett långt samtal med Juno Blom som jag samarbetat med i många år, och är min käraste syster. Hon jobbar på Länsstyrelsen i Östergötland med utbildning om flickor/tjejer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Både Juno och jag är väldigt engagerade, jag som familjehem och Juno ägnar nästan all sin fritid åt att stötta och hjälpa de här flickorna/tjejerna.
Men kommunerna tar inte sitt ansvar, ibland tror jag faktiskt att de tröttar ut de här tjejerna så att de till slut ska gå tillbaka till sina familjer eller till sina blivande män som familjen bestämt att de ska gifta sig med.
Precis detta hände idag, socialen har sedan i höstas placerat henne på ett behandlingshem (????), efter påtryckning - på en kvinnojour fram till att en familjehemsplacering skulle ordnas. Fram till idag har tjejen kämpat med sin ensamhet, rädsla, oro för framtiden och även försökt vara positiv till att myndigheter i Sverige ska hjälpa henne, men idag orkade hon inte vänta längre.
Tänk vad billigt det blev! Inga kostnader för familjehem eller egen lägenhet! Grattis Sverige! Vi (Sverige) vill också förbjuda tvångsäktenskap/arrangerade äktenskap, som jag anser är samma sak, men vem ska kolla det, undrar jag? Prästen/Imamen som viger?
Tjejerna gör ju som familjen vill och säger om vi inte stöttar dem när de vill gå sin egen väg, leva som en svensk tjej med samma rättigheter och skyldigheter, bestämma över sitt eget liv.
Dagens citat: Skratta och hela världen skrattar med dig. Gråt och du gråter ensam. E.W. Wilcox
onsdag 25 februari 2009
En lugn dag
En lugn dag på jobbet måste man ha ibland. Det var länge sedan jag i lugn och ro kunde sitta och diskutera med mina kollegor på kansliet - och äta lunch! Det har varit otroligt mycket möten med olika myndigheter, arbetsgrupper och andra olika människor/aktörer som på samma sätt som vi arbetar med samma frågor. Det har varit Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket m.m. och det känns viktigt att regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och att vi får bidra med vår erfarenhetsbaserade kunskap. Vem annars om inte kvinnojourernas kunskap och erfarenhet skulle kunna förändra för våldsutsatta kvinnor och barns?
Förutom alla egna projekt m.m. är det dessutom otroligt många telefonsamtal och mejl som ska besvaras varje dag, men idag har det bara varit några få som ringt, men en lugn dag är bra ibland även om det känns konstigt.
Som ordförande i Roks handlar det om att vara ordförande 24 timmar om dygnet, så lugnet varade inte länge, i taxin hem berättade taxichauffören stolt att hans syster jobbade på ett skyddat boende för kvinnor, hon pluggade till socionom och hon skulle nog behöva lite hjälp med sin uppsats som hon håller på att skriva...
Dagens citat: Uppmuntrande väninnor får en att flyga högre. Anne Swärd
Förutom alla egna projekt m.m. är det dessutom otroligt många telefonsamtal och mejl som ska besvaras varje dag, men idag har det bara varit några få som ringt, men en lugn dag är bra ibland även om det känns konstigt.
Som ordförande i Roks handlar det om att vara ordförande 24 timmar om dygnet, så lugnet varade inte länge, i taxin hem berättade taxichauffören stolt att hans syster jobbade på ett skyddat boende för kvinnor, hon pluggade till socionom och hon skulle nog behöva lite hjälp med sin uppsats som hon håller på att skriva...
Dagens citat: Uppmuntrande väninnor får en att flyga högre. Anne Swärd
måndag 23 februari 2009
Måste finnas plats till de redan utsatta
Jag skrev igår om Norrköpings kommun som inte har råd att öppna sin kvinnojour för våldsutsatta kvinnor med missbruk, inte heller det nyöppnade i Stockholm Q-jouren har råd med sängplatser, utan bara stödsamtal.
I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus:
Blir du slagen av en man? Behöver du fly? Ta dig till en kvinnojour. Fast vänta! Om du är missbrukare - glöm vad jag just sa. Det finns inte en enda kvinnojour med en enda sängplats för en sån som du.
http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1475776/ann-charlotte-marteus-maste-finnas-plats-for-de-redan-utsatta
Fast vänta! Det finns inte en enda kvinnojour som inte tagit emot en våldsutsatt kvinna med aktivt missbruk.
Hur många gånger har jag själv inte fallit för, när polis och socialtjänst bett för en eller ett par nätter för en kvinna som blodig och bostadslös inte har haft någonstans att ta vägen. Hur många gånger har jag själv inte fallit för, att hon lovar att hon inte ska missbruka på jouren, att hon slutade för flera månader sedan. Hur många gånger har jag själv inte fixat mat och cigaretter till en uttröttad, slagen och missbrukande kvinna, vi som jobbar på kvinnojourerna känner starkt för dessa kvinnor, men vi har som Ann-Charlotte Marteus också mycket riktigt säger inte varken resurser eller kompetens. Kompetens har vi nog, men det fungerar inte så bra att ha en aktiv missbrukande kvinna på jouren tillsammans med en massa barn som blir rädda, eftersom kvinnojourerna ofta har kollektivboende. Kvinnojourerna har heller inte resurser till personal på nätter och helger, som skulle krävas.
Men jag har en solskenshistoria, en missbrukande kvinna sedan 30 år tillbaka bodde på vår jour för några år sedan. Hennes historia var sorglig, mannen som hon var tillsammans med slog henne regelbundet och de hade ingen bostad, de var hänvisade till ett härbärge där män och kvinnor blandas tillsammans, ett härbärge där personalen dessutom har en cynisk människosyn.
Jourens personal/jourkvinnor stöttade henne, tillsammans med en tjänsteman på kommunen, vi 'bråkade' med socialsekreterare, bostadssamordnare, bråkade om kostnader för behandlingshem och behandlingshem bara för kvinnor m.m. och idag har hon egen lägenhet, utan mannen, kontakt med sina barn och barnbarn, det är helt fantastiskt!
I dag ligger det en dagbok från henne på jouren till andra våldsutsatta kvinnor, för att de ska känna hopp.
Det hon säger idag när hon kommer och hälsar på och man frågar hur det kommer sig att hon till slut slutade med sitt missbruk, säger hon: - Ni trodde på mig! Jag fattade inte att ni vågade låta mig bo här ensam på nätterna, det förtroendet kunde jag inte missbruka!
Självklart är inte det hela sanningen, det mesta jobbet har hon naturligtvis gjort själv, men det är viktigt och livsavgörande att någon tror och finns där och stöttar, det borde vi väl ha råd med?
Dagens citat: Är samma som igår.
I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus:
Blir du slagen av en man? Behöver du fly? Ta dig till en kvinnojour. Fast vänta! Om du är missbrukare - glöm vad jag just sa. Det finns inte en enda kvinnojour med en enda sängplats för en sån som du.
http://www.expressen.se/kronikorer/ann-charlottemarteus/1.1475776/ann-charlotte-marteus-maste-finnas-plats-for-de-redan-utsatta
Fast vänta! Det finns inte en enda kvinnojour som inte tagit emot en våldsutsatt kvinna med aktivt missbruk.
Hur många gånger har jag själv inte fallit för, när polis och socialtjänst bett för en eller ett par nätter för en kvinna som blodig och bostadslös inte har haft någonstans att ta vägen. Hur många gånger har jag själv inte fallit för, att hon lovar att hon inte ska missbruka på jouren, att hon slutade för flera månader sedan. Hur många gånger har jag själv inte fixat mat och cigaretter till en uttröttad, slagen och missbrukande kvinna, vi som jobbar på kvinnojourerna känner starkt för dessa kvinnor, men vi har som Ann-Charlotte Marteus också mycket riktigt säger inte varken resurser eller kompetens. Kompetens har vi nog, men det fungerar inte så bra att ha en aktiv missbrukande kvinna på jouren tillsammans med en massa barn som blir rädda, eftersom kvinnojourerna ofta har kollektivboende. Kvinnojourerna har heller inte resurser till personal på nätter och helger, som skulle krävas.
Men jag har en solskenshistoria, en missbrukande kvinna sedan 30 år tillbaka bodde på vår jour för några år sedan. Hennes historia var sorglig, mannen som hon var tillsammans med slog henne regelbundet och de hade ingen bostad, de var hänvisade till ett härbärge där män och kvinnor blandas tillsammans, ett härbärge där personalen dessutom har en cynisk människosyn.
Jourens personal/jourkvinnor stöttade henne, tillsammans med en tjänsteman på kommunen, vi 'bråkade' med socialsekreterare, bostadssamordnare, bråkade om kostnader för behandlingshem och behandlingshem bara för kvinnor m.m. och idag har hon egen lägenhet, utan mannen, kontakt med sina barn och barnbarn, det är helt fantastiskt!
I dag ligger det en dagbok från henne på jouren till andra våldsutsatta kvinnor, för att de ska känna hopp.
Det hon säger idag när hon kommer och hälsar på och man frågar hur det kommer sig att hon till slut slutade med sitt missbruk, säger hon: - Ni trodde på mig! Jag fattade inte att ni vågade låta mig bo här ensam på nätterna, det förtroendet kunde jag inte missbruka!
Självklart är inte det hela sanningen, det mesta jobbet har hon naturligtvis gjort själv, men det är viktigt och livsavgörande att någon tror och finns där och stöttar, det borde vi väl ha råd med?
Dagens citat: Är samma som igår.
söndag 22 februari 2009
Brottsofferdagen
Idag, söndag, sitter jag och jobbar med enkäterna som har kommit in från Kvinnojourerna. Tack alla jourer för att ni har tagit er tid att svara!
När vi, Ann-Sofie, Christina, Zaida och jag var och uppvaktade Nyamko Sabuni för några veckor sedan pratade vi mycket om kvinnojourernas ekonomiska situation, vilka problem de har med sina kommuner.
Nyamko Sabuni och regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och barn, vi har fått en ny Socialtjänstlag som är tydlig med att det är kommunernas ansvar, mäns våld mot kvinnor, men har det blivit bättre? Nej, det verkar inte så.
Såklart är det olika från kommun till kommun, men det är ganska likt överlag att kvinnojourerna får lite ekonomiska resurser och att det är svårt att få kontinuitet i verksamheten, när man inte vet om och hur mycket pengar man ska få nästa år, eller när man vet, men inte när pengarna kommer. Hur skulle myndigheter eller andra verksamheter kunna arbeta så?
En jour beskrev hur de sökte 30 000 kronor i februari 2007 för verksamhetsåret och fick pengarna sista veckan i december 2007. För år 2008 fick jouren pengarna i slutet av januari 2009.
Det är Brottsofferdagen idag och jag tänker på hur det ska bli med hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn nu när det är värsta finanskrisen sen 1930-talet, tom ännu värre.
Är det kvinnor och barn som åter igen får betala?
Jag hörde att min kommun Norrköping som alltid varit fantastisk när det gäller stor och god vilja att samarbeta med kvinnojouren och i alla våra frågor, inte har råd att öppna den nya kommunala kvinnojouren för våldsutsatta missbrukande kvinnor.
Jag tror inte enbart att det kommer att handla om att kommunerna inte tar sitt ekonomiska ansvar i framtiden, utan jag är också rädd för, att när det är tuffa tider försämras även empatin i samhället för andra som har det svårt.
Det är tur, tänker jag på Brottsofferdagen, att kvinno och tjejjourerna finns som kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn!
Citat för dagen: Vi har ansvar inte bara för vad vi gör utan också för vad vi underlåter att göra. R. Whately
När vi, Ann-Sofie, Christina, Zaida och jag var och uppvaktade Nyamko Sabuni för några veckor sedan pratade vi mycket om kvinnojourernas ekonomiska situation, vilka problem de har med sina kommuner.
Nyamko Sabuni och regeringen prioriterar mäns våld mot kvinnor och barn, vi har fått en ny Socialtjänstlag som är tydlig med att det är kommunernas ansvar, mäns våld mot kvinnor, men har det blivit bättre? Nej, det verkar inte så.
Såklart är det olika från kommun till kommun, men det är ganska likt överlag att kvinnojourerna får lite ekonomiska resurser och att det är svårt att få kontinuitet i verksamheten, när man inte vet om och hur mycket pengar man ska få nästa år, eller när man vet, men inte när pengarna kommer. Hur skulle myndigheter eller andra verksamheter kunna arbeta så?
En jour beskrev hur de sökte 30 000 kronor i februari 2007 för verksamhetsåret och fick pengarna sista veckan i december 2007. För år 2008 fick jouren pengarna i slutet av januari 2009.
Det är Brottsofferdagen idag och jag tänker på hur det ska bli med hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn nu när det är värsta finanskrisen sen 1930-talet, tom ännu värre.
Är det kvinnor och barn som åter igen får betala?
Jag hörde att min kommun Norrköping som alltid varit fantastisk när det gäller stor och god vilja att samarbeta med kvinnojouren och i alla våra frågor, inte har råd att öppna den nya kommunala kvinnojouren för våldsutsatta missbrukande kvinnor.
Jag tror inte enbart att det kommer att handla om att kommunerna inte tar sitt ekonomiska ansvar i framtiden, utan jag är också rädd för, att när det är tuffa tider försämras även empatin i samhället för andra som har det svårt.
Det är tur, tänker jag på Brottsofferdagen, att kvinno och tjejjourerna finns som kan stötta våldsutsatta kvinnor och barn!
Citat för dagen: Vi har ansvar inte bara för vad vi gör utan också för vad vi underlåter att göra. R. Whately
lördag 21 februari 2009
Barn som bevittnar/upplever våld
I går var jag på Brottsoffermyndighetens konferens, en konferens som myndigheten anordnar varje år i anslutning till Brottsofferdagen den 22 februari.
Carolina Överlien, fil.dr och forskare, Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress, Oslo, Norge, hade en föreläsning om hur barn upplever pappas våld mot mamma och för oss som kommer från kvinnojourerna var det inget nytt, vi möter ju de här barnen på jourerna och ser hur de mår.
Det märkliga är att det inte görs så mycket för de här utsatta barnen som vi faktiskt vet är/blir utåtagerande, aggressiva, mobbar- blir mobbade, m.m. om de inte får hjälp.
Själv har jag mött barn som tappat håret, klättrat på väggarna, tappat talförmågan m.m.
Som t.ex den lilla killen som tappade håret och hade sett sin mamma nästan bli dödad. När han kom med sin mamma till jouren och det blev lugn och ro runt omkring honom, kom håret tillbaka, men när han sedan tvingades besöka sin pappa på fängelset, tappade han håret igen!
Under utredningen om Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (S2005:04) kommer jag ihåg hur Lina (Roks förra ordf) och jag kämpade för att det skulle heta barn som upplever våld, inte bevittnat!
Carolina Överlien, fil.dr och forskare, Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress, Oslo, Norge, hade en föreläsning om hur barn upplever pappas våld mot mamma och för oss som kommer från kvinnojourerna var det inget nytt, vi möter ju de här barnen på jourerna och ser hur de mår.
Det märkliga är att det inte görs så mycket för de här utsatta barnen som vi faktiskt vet är/blir utåtagerande, aggressiva, mobbar- blir mobbade, m.m. om de inte får hjälp.
Själv har jag mött barn som tappat håret, klättrat på väggarna, tappat talförmågan m.m.
Som t.ex den lilla killen som tappade håret och hade sett sin mamma nästan bli dödad. När han kom med sin mamma till jouren och det blev lugn och ro runt omkring honom, kom håret tillbaka, men när han sedan tvingades besöka sin pappa på fängelset, tappade han håret igen!
Under utredningen om Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (S2005:04) kommer jag ihåg hur Lina (Roks förra ordf) och jag kämpade för att det skulle heta barn som upplever våld, inte bevittnat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
